Katerina Janouch, författare, minns sin barndom och sträcker ut en hand till alla som har det tufft
1 av 3
Katerina Janouch, författare, minns sin barndom och sträcker ut en hand till alla som har det tufft - Foto: Privat/Scanpix
Katerina Janouch minns när hon kom till Sverige
2 av 3
Katerina Janouch minns när hon kom till Sverige - Foto: Privat
Katerina Janouch
3 av 3
Katerina Janouch - Foto: Scanpix

Katerina Janouch: Det journalisteliten gör är inget annat än mobbning

"Det finns en hemlig grupp på Facebook där bland annat etablerade journalister driver med svenskar som inte skriver grammatiskt perfekt."


Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Hej,
det här är ett brev från ett före detta mobbat barn. En liten tjej som inte kunde svenska och som hade hemstickade kläder och stripigt hår. Jag skriver till dig som varit eller är i samma situation. Till dig som blir hånad och utstött, till dig som blir förlöjligad och trampad på. För jag kan inte bara titta på när jag ser den här vidriga företeelsen gå i repris.

Jag vill bara ta dig som blir mobbad i min famn och säga, hördu, det ordnar sig. Det går att bli stark. Att resa sig. Att lära sig hantera skiten. Och långa perioder känner jag mig också precis så tuff som jag verkar. Jag rätar på ryggen och tänker, inget kan komma åt mig. Ändå händer det att jag trillar igenom. Till och med starka jag.

Jag som är en känd person som har det bra nuförtiden. Jag som kan stå på mig i debatter och som käftar emot ett helt etablissemang, alla tuffa journalistgrabbar som vill trycka till mig genom att kalla mig fula saker i artiklar och krönikor. Jag som vägrar böja på nacken. De där såren kan verka hur läkta som helst. Ärren syns knappt. Det är slätt och helat.

Men sen får jag ett slag under bältet och så snabbspolas åren tillbaka till barndomen. Det kan vara just en sån sak som att jag blir orättvist uthängd på sociala medier. Eller att jag läser hur någon annan mobbas. Det är då det händer. Sorgen och raseriet fyller mitt hjärta och jag blir så förtvivlad att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Precis i den här stunden får jag veta att det finns en hemlig grupp på Facebook där bland annat ansedda och etablerade journalister driver med svenskar som inte skriver grammatiskt perfekt. (Det har drivits med en invandrad författare också, men detta har gruppens initiativtagare bett om ursäkt för, gott så).

Det tuffa gänget skojar inbördes om hur lite man kan ta "vanligt" folks oro på allvar. Här finns flera personer som själva anser att de tillhör det som de beskriver som vänstern och arbetarklassen. Personer som sitter på trygga maktpositioner och som håller varandra om ryggen. Ett tufft gäng som är snabba med att tillrättavisa andra hur de ska bete sig, men som själva tydligen får leka hur elakt de vill.

De riskerar ingenting. Ingen kommer ringa deras arbetsgivare och ifrågasätta deras lämplighet. Den som mobbas avfärdas med att det bara är på skoj, och skoj ska man väl få tåla? Och då brister det för mig. Det spelar ingen roll hur gammal jag blir. Obarmhärtigt slungas jag tillbaka till tiden då jag kom till Sverige. Hela mitt vuxenjag smälter bort på några korta sekunder och kvar står hon där, den magra förväxta tjejen med den fula hemstickade tröjan, det mittbenade råttfärgade håret och den förtvivlade önskan om att få bli en i gemenskapen.

En gemenskap jag kämpat stenhårt för, men som jag idag, över fyra decennier senare, inser att jag kanske aldrig kommer höra hemma i. Jag är för alltid en "jävla utlänning". Hur mycket svensk medborgare jag än är, hur många svenska ungar jag än fött, hur älskad och läst författare jag än blivit.

Fortfarande kan mobbningen hemsöka mig. Då kan jag bli liten och svag och kan inte sluta gråta. Först gråter jag men sen snyter jag mig och blir förbannad. Rosenrasande. Och samtidigt tänker jag på alla de tusentals mobbade som lider dagligen. Som inte vågar höja sin röst. Så jag lånar ut min en stund. Därför är den här texten inte bara min egen terapi, utan också till er alla som är mobbade där ute.

Till dig, lilla kille eller tjej, som har ont i magen när du ska gå till skolan. Du som smyger längst med väggen i hopp om att slippa höra hur ful, äcklig, illaluktande eller meningslös du är. Du som kanske får stryk, knuffar, dina böcker spolas ner på toa, de spottar på ditt skåp.

Eller du som aldrig blir fysiskt åtgången men ändå är utfryst. Kanske säger de inget taskigt men de beter sig som om du var osynlig. Du som är utestängd ur gemenskapen, du som inte blir bjuden på festerna, du som inte får dela skratten och samhörigheten. Du som måste förstå att du inte duger. Du som undrar varför, men som aldrig får några svar. Den här texten är också till dig, du vuxna person, som mobbas och ignoreras på din arbetsplats.

Jag vet att ni är många som inte känner någon större glädje när klockan närmar sig lunch och kollegorna diskuterar om de ska äta pannbiff eller pizza. För du får aldrig frågan om du ska med. Du kommer till kafferummet men då reser sig arbetskamraterna, de kanske flinar knappt synligt, vadå, trodde du att de skulle vilja fika med dig?

De utbyter blickar bakom din rygg och på måndagen råkar du höra att de alla varit på någons landställe och haft en underbar grillkväll. Du försöker, men avfärdas. Jo, jag vet, för vuxenmobbningen är om möjligt ännu värre än den som drabbar barnen, eftersom vi vuxna förväntas klara oss fint med vår mognad, vi förväntas kunna ta itu med utanförskapet. "Hantera" det. Inte gnälla. Vi är ju vuxna.

Den här texten är till dig som känner utanförskapet som en våt kall yllefilt som ligger över ditt liv. Ensamma helger och kvällar. Ensamma måltider. Älskad av några, kanske familjen och någon nära vän, men utknuffad i kylan av en grupp du önskar du på ett naturligt sätt tillhörde. Kanske har du vädrat en politisk åsikt som inte delas av dem du jobbar med.

Nu kanske de skrattar åt dig i en sluten Facebookgrupp. Gör sig roliga på din bekostnad. De, som anser sig förmer än du. De som tycker du är en sämre människa för att du säger något de inte håller med om. Du kanske hotar deras världsbild. Deras känsla av att de är duktiga och rättskaffens.

Till dig vill jag säga att jag tänker på dig och att jag vet vad du går igenom. Och att det går att bli stark. Att hitta nya vägar. Andra vänner. Andra gemenskaper. Att nu inte måste vara alltid. För jag vill inte bara gnälla, eller dra på mig det som mobbarna gärna beskriver som "offerkofta". Jag vill vara konstruktiv. Min målsättning har alltid varit att försöka göra något bra av dåliga erfarenheter.

Så här kommer det: Det här är till dig, lilla kille eller tjej, eller du vuxna person som mobbas och blir utfryst. Jo, det går att slå tillbaka. Det är enklare för dig som är liten, för du har så mycket bra framför dig. Du ska veta att det du är med om gör dig tusen gånger starkare, faktiskt så pass hård att du en dag kommer kunna flytta berg.

Vänd dig mot dina mobbare, för vet du vad? Man kan bara dreva mot den som låter sig jagas. Om räven reser sig på bakbenen och visar sina huggtänder så backar hundarna. Jag lovar. För mobbarna i flock är fega och ynkliga. De kan aldrig rå på dig.

Du som är vuxen har att göra med ett annat motstånd. De är elakare, större, kanske subtilare. Men det går att krossa dem med. Där är sociala medier en bra tummelplats där du kan hitta stöd.

Det finns alltid någon som har liknande erfarenhet. Ge dig ut i världen. Res. Försök att byta arbetsplats. Skaffa dig en ny hobby. Gå med i en förening. Engagera dig i välgörenhet och frivilligorganisationer. Gör dig behövd. Ge kärlek. Bli viktig för någon. Träna din kropp. Skaffa dig styrka. Både fysisk och mental.

Lyssna på mig, de kan inte komma åt dig. Det finns alltid någon som älskar dig. Hitta de personerna och bli stark genom deras kärlek. Och var sann mot dig själv. Det kommer göra dig gott i längden, även om det kanske svider på kort sikt.

Själv torkade jag mina tårar och skrev den här texten. Och det känns redan bättre. Jag är skyldig den lilla invandrartjejen att aldrig sluta kämpa.

Katerina Janouch,
Författare

/
/
/
De senaste nyheterna direkt i din inkorg!
Håller du med?
Tack för din röst!
Senaste nytt

"Jag körde rattfull med ena dottern i bilen"

13 Dec 2022, 11:12

En stark välfärd är det enda som kan rädda svensk psykiatri

10 Sep 2022, 18:41
DEBATT: ​​"Man kan önska att jag var ett undantagsfall. Men jag är vuxen nu och med åren har jag träffat alldeles för många människor med liknande berättelser. Berättelser om en psykiatri som inte fungerar. Det är inte värdigt ett land som Sverige", skriver debattören och socialdemokraten Felicia Torpman.

DEBATT: "Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar"

8 Sep 2022, 15:20
"Regeringen pratar gärna om sin feminism, men satsningar på kvinnosjukdomar lyser med sin frånvaro. Sverige behöver en regering som tar kvinnors hälsa på allvar och öronmärker resurser till forskning om kvinnosjukdomar", skriver Elisabeth Svantesson (M) och Matilda Ekeblad (MUF).

Därför går jag, Bränsleupprorets ledare, med i Moderaterna: "Arbetar hårdast"

5 Sep 2022, 15:34
"Redan innan Rysslands invasion av Ukraina hade Sverige världens dyraste diesel. Vi har i år sett bränslepriserna slå nya skyhöga rekord. Det finns ett parti som jag menar gör mest för att motverka detta, som arbetar hårdast för att priset ska sänkas", skriver Bränsleupprorets ledare Peder Blohm Bokenhielm.

Kan vi en gång för alla sluta klaga på skatten?

10 Jun 2022, 15:24
DEBATT. "Du som klagar. Du har säkert ett välbetalt jobb. Kanske betalar du mer i skatt än grannen. Men vet du? Det är inget straff. I grunden är skatter något fint. När det går till rätt saker", skriver debattören Felicia Torpman.

Sophie, 13, sätter ner foten: "Hjälp mig att befria försöksdjuren!"

2 Jun 2022, 09:47
INSÄNDARE: "Tänk att vara detta djur som används för att ta fram hudvård till människan, att lida och leva helt i motsats till sin instinkt", skriver Sophie Piper, 13.