Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
9770
reaktioner idag

Marcus Birro: Stenkastningen i Rinkeby är inget "folkligt uppror" – det är kriminalitet

Marcus Birro: "Som om det vore en revolutionär handling att kasta sten på poliser som är där för att gripa någon."

Denna text är hämtad från bloggen Marcus Birro Blogg.

Marcus Birro skriver om upploppet i Rinkeby

Marcus Birro

Jag är uppväxt i en förort.

Jag vet att de mer korrekta skriftställarna i vårt land, folk som gärna koketterar med sitt ursprung fast de för det mesta ägnar dagarna åt att sitta i taxibilar mellan dyra adresser på Östermalm eller Kungsholmen, älskar att romantisera förorten.

Jag orkar inte riktigt göra det.

Förorten på den tiden, i mitten av åttiotalet, var en sömning plats med mögelskadade radhus, lekplatser, leda och vardag. Det var en trygg och lite sorgsen plats.

Det fanns gråa parkeringshus, några fyllon på bänkarna nere i centrum, ett bibliotek man kunde fly in i när mobbarna jagade en, några trasiga rulltrappor och en hysteriskt grå bro över vägen.

Kryddnamn på gatorna, en sjö i en skog dit man gick på sommaren, kottar och barr och grå-fläckig sten där vi satt och drack söt saft och åt salta kex.

En bra plats med andra ord.

Nästan alla andra platser jag lämnat i mitt liv har jag med viss glädje eller åtminstone ett visst vemod återvänt till.

Schillerska Gymnasiet i Göteborg, lägenheten nere vid hamnen dit vi flyttade när vi lämnade förorten, min egen första lägenhet i Majorna, den vid Svingeln, till och med den där fruktansvärda lägenheten som jag slog sönder i sviterna efter en olycklig och svekfull kärlekshistoria. Det har funnits något att lära sig av alla de där ställena.

Men förorten har jag inte velat återvända till.

”Jag har gjort mina straffår i förorten” som Joakim Thåström en gång uttryckte det.

Är allt detta då ett uttryck för en klassresa? Är jag en förrädare som till skillnad från säg Alexandra Pascalidou inte skryter högt om detta ursprung?

Jo, tjena.

Jag lever tusen mil närmare verkligheten än någon av de där människorna som älskar att visa upp sin godhet som medaljer för alla som vill låta sig bländas av en förljugen självbild.

Men är det ett svek att inte vilja ha med förorten att göra? Jag tycker inte det. Det som hänt med vissa förorter är att resten av samhället helt enkelt kapat alla band till dem. De har blivit Sveriges bakgårdar. Den kollektivt blågula självbilden som hela världens goda samvete har behövt förorterna som ett ställe att gömma, och glömma, människor i.

Jag kan självklart förstå att människor är förbannade, förtvivlade, desperata.

Men det är inte förbannade, förtvivlade och desperata människor som kastar sten på poliser. Det är kriminella som kastar sten på poliser.

De riktigt förtvivlade och desperata människorna sliter hela dagarna för att ge sina barn en rättvis chans i den här världen. De stå sorgsna vid höga fönsters de höga grå husen och kikar ängsligt ner på gatan nedanför. Deras hem har blivit kidnappade av huliganer med för mycket fritid och föräldrar som skiter i vad deras ungar gör om källarna.

De riktiga rebellerna sliter med dotterns matteläxa vid köksbordet om kvällarna. De riktiga rebellerna sliter med att få vardagen att gå ihop.

Det är inte ett uttryckt för en rättmätig ilska att utsätta poliser (och annan blåljuspersonal) för livsfara genom att kasta sten på dem. Det är ett uttryck för förakt. Det är ett bevis på att det finns ställen i vårt eget land där människor anser sig ha rätten att fullständigt ställa sig utanför alla lagar, även de lagar som föds ur fattigdom och frustration.

Jag är så trött på alla människor som med en närmast manisk regelbundenhet försöker bluffa upp de här idiotgrejerna till något slags folkligt uppror.

Som om det vore en revolutionär handling att kasta sten på poliser som är där för att gripa någon. Som om det vore rebeller som ägnade sig åt detta.

För trettio år sedan stod förorterna också i centrum. Men då tog sig ilskan helt andra uttryck. Det startades punkband, kulturhus och rockfestivaler.

Det gavs ut tidningar och startades redaktioner och planerades konstutställningar. Det delades ut flygblad och demonstrerades. Men ingen kastade en enda sten på en enda polis.

Vi lever i en tid när det är enklare än någonsin att göra sin röst hörd. Det finns inga ursäkter för det här lägre.

Det verkliga upproret hade varit om alla de människor som älskar sin förort, med alla sina förtjänsts och alla sina brister och fel, gick ut på gatorna på nätterna och vred gatstenen ur händerna på de kriminella och tog tillbaka sin förort.

Då skulle vi på allvar snacka om ett uppror.

Marcus Birro

Vill du också få ut din röst?

Håller du med?

Mer:

Ask till attack mot Ygeman efter upploppen: "Helt oacceptabelt"