Nej, alla pappor, ni förtjänar inte Nobelpriset för att ni tar hand om era barn

Jag provoceras av hur många snubbar som smiter undan allt vad ansvar heter på grund av den förlegade struktur som ännu anses vara norm i samhället!

Med ansvar menar jag hushåll, husdjur, barn, trädgård och så vidare. Allt sådant som måste tas omhand i det gemensamma familjelivet. Värre än de som smiter undan är de män som deltar, men ska ha cred för det.

Jag ser inget fel med att ge varandra cred men allt för sällan ges det till kvinnor för samma eller liknande saker. ”Tog du bebisen hela natten? Åh, vad du är duktig!” fick ingen mamma höra, någonsin. ”Har du dammsugit? Din man kan då skatta sig lycklig!” sa ingen till en kvinna, ever.

Jag är med i några Facebookgrupper för gravida och nyblivna mammor. Ofta postas inlägg av utmattade brudar vars snubbar inte lyfter ett finger. De undrar om andra får någon tid för sig själva, när de ska få sova/ duscha, och än värre, tjejer som prisar deras snubbar när de gör, enligt mig, mansgrisiga saker.

Ett exempel: Nybliven mamma fick inte sova alls. Hon hade sagt till sin snubbe att hon var så trött. Han flyttar in spjälsängen och skötbordet till sovrummet, så hon får närmare. Wow! Vilken fin kille, prisar massorna.

Nä, säger jag. Han kanske skulle kunna ta deras gemensamma barn någon gång om natten? Mamman tar ju bebisen hela tiden, varje natt. Och varje dag.

Kommentarerna i grupperna är oftast av andra tjejer som kan relatera men också vissa som anser att det är kvinnans jobb att sköta barn och hem, något hon i exemplet borde ha varit medveten om när hon skaffade barn.

Hon skuldbeläggs alltså för att hon anser att den andra föräldern bör ta ansvar, för att man bör hjälpas åt med sitt gemensamma barn. Värsta jag läst på länge var: Kul för er om att ni kan komma överens, men det ska man inte ta för givet.

Varför tas det då för givet att pappan får sova hela nätter jämt? Varför får han vara trött och slippa städa/laga mat/hämta-lämna på förskolan/byta blöjor? Det är ju helt orimligt. Hemma hos oss funkar det inte att min man glassar runt med hjälp av patriarkatet.

Inte för att han har försökt, tack och lov. Jämställdhet för oss är inte att dela varje bajsblöja på mitten utan att se vilka behov som finns och dela upp dem någorlunda utifrån rådande läge: Tidsmässigt, psykiskt och fysiskt.

Det handlar om att ingen ska känna att den drar det tyngre lasset, hela tiden. Vi är två personer som är likvärdiga föräldrar och husägare.

Vi delar på sömnen under lediga dagar, ena morgonen får min man sovmorgon och kan göra vad han vill på övervåningen tills han väljer att komma ner. Nästa morgon är det min tur. Då kan jag välja att sova, kolla Netflix, lyssna på fågelkvitter eller vad jag nu vill, det är min tid.

Har jag mer ork den där torsdagen när det behövs dammsugas så gör jag det, har min man ork så gör han det. Orkar ingen skiter vi i det just då. Min man gillar att laga mat, men det gör inte jag, så det är hans grej men under tiden får ju jag se till att rodda barnet.

Vi bokar upp oss på saker vi vill göra på varsitt håll och RÄKNAR faktiskt med att den andra föräldern håller ställningarna på hemmaplan. Det går åt båda hållen, jag har samma rättigheter som min man – trots att bebisen kom ur min kropp.

När nästa bebis kommer får ju jag stå för matning av hen, eftersom vi tänker amma och jag är den med de mjölkstinna brösten. Men det påverkar ju inte vår jämställdhet, det finns massor av saker att göra i vårt hushåll!

Som sagt, det handlar inte om att mata varannan gång eller byta varannan blöja utan om att se vilka behov som finns. När jag ammar kanske Fredrik leker med storasystern under tiden? Jag ammar, han betalar räkningarna. Jag ammar, han lagar mat.

Alla, oavsett kön, har samma rättigheter men många av oss är uppväxta i ett samhälle som porträtterar kvinnan på ett 1900-tals vis. Vi har väl ändå kommit längre? Det är dags att lyfta detta och bli mer medvetna, det måste sluta glidas på patriarkatmackan känner jag!

Angelica Samevall