Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
9774
reaktioner idag

Mozhgan Jalali: Varför är det så svårt att visa civilkurage, Janne Josefsson?

Mozhgan Jalali: "En kille berättar att han gick blåslagen till skolan flera gånger men ingen lärare eller vuxen frågade var blåmärkena kom ifrån".

Mozhgan Jalali skriver om civilkurage

Mozhgan Jalali, barnmorska, moderat samhällsdebattör

I slutet av 1990-talet direktsände Janne Josefsson samhällsprogrammet Fittja Paradiso. Förra veckan, sjutton år senare återvände Janne Josefsson med programmet Uppdrag Granskning för att söka upp de fem pojkar som han då träffade och intervjuade vid Fittja Centrum.

Där lyckas Janne Josefsson leta upp alla de fem killar som fastnade på kortet. Fyra av pojkarna har valt att vara med i reportaget och berättar för oss om sina liv och uppväxten i Fittja. Det första avsnittet om hur det efter sjutton år gått med killarna som var små pojkar när Janne gjorde Fittja Paradiso, är skakande och hjärtskärande.

Killarna har uppenbarligen haft en otroligt svår uppväxt där deras liv präglats av våld där vuxensamhället och politikerna svek. Ett liv fyllt med kriminella handlingar, droger och våld. Programmet har väckt många tankar och det finns flera frågor att ställa till programledare Janne Josefsson.

Min första undran är om det enda Janne Josefsson för sjutton år sedan brydde sig om var att göra ett program som enligt honom skulle belysa "känsliga ämnen i Fittja"? Jag undrar vad Janne Josefsson menar med "känsliga ämnen" överhuvudtaget?

Och varför och för vem var det känsligt att belysa de problem och missförhållanden som hans redaktion upptäckt i Fittja? Hur tänkte Janne Josefsson och vad gjorde han när han så tydligt och klart såg hur dessa ungar mådde? Jag hoppas att han letade upp dessa killars föräldrar för att berätta om programmet och att deras barn skulle vara med.

Det kunde ge Janne bra ingång för att se och träffa föräldrarna och få en uppfattning om deras livstillvaro och huruvida de fanns närvarande på riktigt. Föräldrar på vars barn det tydligt märktes att de inte mådde bra.

Även om Jannes kontakt med barnen var kortvarig var den tillräckligt lång för att kunna inse att de inte mådde bra och behövde hjälp från sociala myndigheter. Det var just därför Janne Josefsson var i Fittja och det var just dessa frågor han hade intention att belysa.

Vad tänkte Janne Josefsson när den ena pojken sa att han levde i ett helvete? Frågade Janne efteråt vad han menade med det och varför hans liv som nioåring var ett helvete? En kille berättar att han gick blåslagen till skolan många gånger efter att hans pappa misshandlat honom, men ingen lärare eller vuxen frågade var blåmärkena kom ifrån.

Var det så att Jannes intresse för att kasta ljus på missförhållanden i Fittja var större än hans intresse för just dessa barn han mötte? Med facit i handen kunde det varit livsavgörande för killarna om Janne visat dem lika mycket intresse som för sitt eget program.

Det kunde kanske ändrat deras öde och det helvete de levde i. Men kanske var det så att pojkens ord om att "mitt liv är ett helvete" fick bli ett passande uttryck i programmet? Jag undrar hur Janne då kunde åka hem från Fittja och lämna dessa barn åt sitt öde trots att de så tydligt ropade på hjälp? Undrade han varför de var på gatan mitt på dagen, en vanlig skoldag? Det råder ju trots allt skolplikt i Sverige.

Undrade han vilken skola de gick på och hur det var på den skolan eller varför ingen saknade pojkarna? Hur förvaltade Janne Josefsson och hans redaktion det förtroende de fick av killarna som så gärna ville vara med i programmet? Man kan hävda att en journalists ansvar ligger i att lyfta samhällsproblem.

Inte för att det är deras ansvar att hjälpa de människor de kommer i kontakt med i sitt arbete. Men har inte journalister som individer, medborgare och privatpersoner också ett ansvar mot barnen de träffar och får förtroendet att intervjua? Både som mor och barnmorska med erfarenhet av att arbeta med ungdomar gör en sådan underlåtenhet mig riktigt mörkrädd.

Det är synnerligen uppseendeväckande att vuxna människor, med hänvisning till sin yrkesutövning, underlåter sitt ansvar att direkt alarmera och hjälpa barn som inte har förmåga att skydda eller ta hand om sig själva. Det finns även gott om professioner som har barn och unga som klienter och enligt lag är anmälningsskyldiga som vill komma undan med sitt ansvar.

Det är känsligt och obekvämt och man blir inblandad i familjeolägenheter. För Janne Josefsson var det viktigare att göra sitt TV-program. "Inte mitt ansvar" är lätt att säga eftersom lagen inte är utformad på ett sätt som tydligt klargör att jag har en skyldighet att agera.

Då är det inte konstigt att man gör ett program om barn som lever i missförhållanden. Det är inte heller konstigt att man kommer tillbaka efter sjutton år och vill se hur det har gått och konstaterar att det har gått åt helvete. Det finns mycket att säga om hur infödda och utlandsfödda svenskar integrerar med varandra.

Fenomenet förort är i sig en tydlig boendesegregation som lägger grunden till dålig integration av invandrare. Men allt i förorten är inte dåligt. Där bor barn och familjer som har flyttat till Sverige från eländen som krig och tortyr för att få en ny chans att leva utan att bomber faller under sömnen. Många är tacksamma och glada över att kunna leva normalt med möjlighet att gå i skolan och andas den friska luften. Många är till och med stolta över att bo där.

Men det finns många problem med arbetslöshet och kriminalitet i förorterna att ta tag i. Från unga människor som säljer och använder droger till gängens grova kriminalitet är svåra nötter för polisen att knäcka. Det finns många bränder att släcka men om vi ska få bukt med att människor från början inte ska hamna i kriminalitet måste vi göra allt som är möjligt för att ge barn som växer upp i förorter en trygg och värdefull uppväxt.

Det fungerar inte längre att alla inblandade gömmer sig bakom att det av olika skäl inte är just deras ansvar att reagera. Skolans personal kan inte påstå att det som händer på fritiden eller hemma inte är deras sak eller ansvar.

Inte heller politiker kan blunda för problemen och skylla ifrån sig ansvaret, framför allt när det gäller barn. Även fruktförsäljaren på torget borde inse sitt ansvar att vara observant och hjälpa till när så behövs. Det är allas ansvar att se till att barn som behöver hjälp också får den.

Det kallas civilkurage. Det skär i mitt hjärta att se Janne Josefssons program då det är uppenbart hur oskyldiga men utsatta och hjälplösa barn, sjutton år efter att ingen tog sitt ansvar, förvandlats till yrkeskriminella.

Socialtjänsten som har det övergripande ansvaret kan inte lösa alla problem på egen hand utan är beroende av att alla i civilsamhället tar ansvar och agerar när man märker missförhållanden kring barn och unga. Det ansvaret faller också på en TV-reporter.

Så därför min fråga till Janne Josefsson: Varför var det så svårt att visa civilkurage?

Mozhgan Jalali

Såg du Uppdrag granskning?

Mer:

"Gårdagens Uppdrag Granskning höll en pinsamt låg nivå"