Mamman: Min f*tta borde vara värd mer än nytt kakel

"Sprack du mycket", det var den första frågan jag fick efter att jag födde mitt första barn. Då var jag tjugo år, oerfaren inom vården och lyckligt ovetande om allt vad förlossningsskador innebar.

Jag var en av dem som hade "tur", jag sprack inget betydligt och kom undan med två stygn, som försvann av sig självt. Jag har bekanta, som spruckit från fittan ner till anus, och ja, jag kommer att använda mig av de "grövsta" uttrycken, just för att det inte finns något gulligt med det här.

Det är obekvämt och det är förnedrande, för att vi har valt att ha det så. Jag lovar dig, att kvinnor som legat öppna i två timmar, i väntan på att en kirurg ska komma och bedöma hur omfattande förlossningsskadorna är, inte kallar sin fitta för fiffi eller snippa, speciellt inte då den tillsammans med anus bara bildar ett hål.

Jag skrev tidigare i inlägget att jag inte sprack, betydligt. Men jag drabbades av något så ofint som, inkontinensbesvär. Med andra ord, jag kissade på mig själv, varje dag. Var jag inte max tre minuter ifrån en toalett när jag blev kissnödig, så kissade jag på mig.

När jag tre månader efter att jag fött Leah kissade ner hela mig på systembolaget, vid de vita vinerna, så fick jag nog. Jag ringde Gynmottagningen och fick till svar "Ja, det kan vara så en tid efter förlossningen, använd ett trosskydd".

Jag var tjugo år och skämdes något otroligt, antagligen var jag onormal, för gudarna vet att inget jävla trosskydd i världen hade kunnat hjälpa varken mig eller stackaren som fick torka upp mitt kiss i gång 10 den där lördagen.

Folk hävdar att kvinnor och män är jämställda i Sverige idag, men sanningen är att kvinnovården inte ens är jämställd med Vrinnevisjukhusets centralkök. År 2015 renoverades sjukhusets centralkök för 17 200 000 kr, samtidigt drabbades 4 000 kvinnor av sfinkterruptur (vilket innebär att samtliga lager i underlivet har brustit) det året, och 300 000 kvinnor gick omkring med analläckage på grund av förlossning.

Men det här är väl inte så mycket, tänker kanske du? Det här är pissmycket, det här är åt helvete. Vi kan gå omkring här i Sverige och klappa oss på axeln för vår fantastiska förlossningsvård men för skojs skull kan vi väl jämföra lite?

Andelen kvinnor, som drabbats av förlossningsskador utan instrument i Polen är ca 0,1 procent, det är bra. Israel ligger på 0,3 procent, också bra. Italien och Slovenien ligger på 0,4 procent, vilket är okej. Sverige ligger på 3,5 procent. Med instrument (till exempel sugklocka eller tång), så ligger fortfarande Polen under oss utan instrument, på 0,5 procent, Israel och Italien ligger på 1,3 procent och vi ligger på 12,7 procent.

Har det här med personalbrist att göra? Har det med vårdpersonalens pinsamt låga löner att göra? Har det med vår besatthet av att undvika kejsarsnitt till varje pris att göra, så när barnet ligger längst ner, efter 24 timmars kämpande, så behöver man bara få ut ungen?

Jag vet inte, men att säga att vi gör vårt bästa är skitsnack. Att säga att vi visst är jämställda är pinsamt. Att renovera centralköket för 17 200 000 kronor, när en kurs på Karolinskas sjukhus i prevention, diagnostik och behandling av förlossningsskador, kostar 10 500 kr/ vårdpersonal är ännu värre.

Jag vågar påstå att min fitta borde vara mer värd än ett nytt kakel. Jag vågar till och med påstå att jag inte skulle behövt pissa på mig på systembolaget heller. Jag kissar inte på mig längre, det gick över, precis som Gunilla på gyn sa, fem år senare, efter att jag fött mitt andra barn.

Den 11 mars går jag barnvagnsmarschen, för kvinnornas skull. Samtidigt läggs förlossningsavdelningar ner, samtidigt föds barn i bilar i januari. Samtidigt så ligger kvinnor spruckna från fittan till anus, i två timmar, för att någon med rätt kompetens ska ha tid med dem.

Säg inte att vi kvinnor är lika prioriterade som er män, när vi inte ens är lika prioriterade som ett jävla kök.

Det är dags att ta tag i fittan (på ett icke Donald Trump-sätt).

Alexandra Rejsmar