Som mamma till ett utsatt barn undrar jag, var är alla vuxna i skolan?

Jag har under min tid på högstadiet då mitt helvete bröt ut, funderat på en sak, ”Var fanns alla vuxna?”. Jag har under min tid som mamma till ett utsatt barn funderat på en sak ”Var är alla vuxna?”.

I en rapport från Friends 2015 berättar 23 procent av eleverna i årkurs 6 till 9 i frågan ”Tycker du att de vuxna agerar när de märker/får veta att elever blir illa behandlade/kränkta?” att det inte tycker att de vuxna agerar.

Men däremot svarar 9 av 10 av personalen på samma fråga att de agerat tillräckligt. 3 av 10 av skolpersonalen svarar också att de delvis eller helt saknar kunskap när det gäller arbetet i trygghets – och likabehandlingsfrågor.

Vad kan detta bero på? Bristen på pedagoger? Absolut! De stora elevgrupperna? Absolut! Tidsbristen? Japp, det tror jag också på! I denna rapport berättar ungdomarna att de upplever att de vuxna inte har tiden att hjälpa en elev som blir utsatt.

Var fjärde ungdom skriver att de inte får vara delaktiga i skolans trygghetsarbete. Både de barn och ungdomar, pedagoger och föräldrar säger samma sak, de vet inte vad de ska göra! Hur ska vi då kunna hjälpa dessa fantastiska pedagoger i deras arbete?

Hur ska vi kunna hjälpas åt som föräldrar när det gäller att sprida kunskap och information? Hur ska vi kunna hjälpa våra barn och ungdomar att känna sig delaktiga, trygga och ha en bra arbetsmiljö i skolan?

I samma rapport (Friends 2015) samt i en rapport från Skolverket som heter Utvärdering av metoder mot mobbning som är skriven från 2013, skrivs det att det bland annat krävs en ”hela skolan ansats” för att kunna förebygga mobbning. Vad betyder det då?

För mig betyder det att det ska ingå en utbildning där alla som jobbar inom och på skolans område, oavsett om du är vaktmästare, bibliotekarie, städpersonal, pedagog, jobbar inom elevhälsan, matbespisningen eller är rektor, ska få samma utbildning.

En utbildning där du ska få denna kunskap och denna information, man ska få lära sig på vilka arenor mobbningen sker. Kan man förebygga mobbning och psykisk ohälsa i skolan? Öka sitt eget engagemang bland eleverna genom att röra på sig i korridorerna, prata med eleverna på rasterna.

Ut med bibliotekarien, ut med städpersonalen och låt de ta del av arbetet med deras engagemang och låt de vara rastvakter. Sätt dig i biblioteket och prata med eleverna och gå inte direkt och sätt dig och drick kaffet i personalrummet, utan ta med dig kaffe och gå en runda.

Ställ dig i början av en lektion och bara va tyst och observera. Säg ingenting! Varför? För på så sätt, och på samma sätt när du rör dig i korridorerna känna av stämningen, attityden, vad pratar de om, vilka är med varandra och vem är utanför?

Kan man med denna utbildning öka elevernas trygghet och öka deras arbetsmiljö? Ja det tror jag! Denna utbildning ska inte enbart ges till skolpersonal, den ska även ges till elever och föräldrar. Då blir det inte att allt ansvar läggs på pedagogerna eller elevhälsan som i dag går på knäna av hårt arbete.

Eleverna får veta vad det innebär att visa respekt och att ta hänsyn till andra. Vad betyder orden som empati, etik och moral? Vad finns det för konsekvenser av mobbning? Vad betyder självskadebeteende?

Utbildningen ska ges till föräldrarna av den enkla anledningen att de behöver få veta vart de ska vända sig till om de misstänker att deras barn blir utsatt för mobbning och inte mår bra.

Föräldrarna måste få veta vad de kan hjälpa till med att för att förebygga mobbning och den psykiska ohälsan, men också hur man kan bygga och stärka barnens självförtroenden.

För som ett talspråk säger ”Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna” och visst stämmer det. Hade jag haft vuxna runt omkring mig under min utsatta tid hade jag kanske inte skolkat den största delen av högstadiet.

Jag hade kanske inte mått dåligt som vuxen och jag hade kanske sluppit ångesten och den ständiga påminnelsen av mobbningen. Hade min gympalärare sett misshandeln så hade jag inte lidit av en ryggskada idag.

Hade min son fått den hjälpen som krävdes i skolan så hade han mått så mycket bättre. Om vi hade fått hjälp i form av åtgärdsprogram och utvärdering och en öppen dialogen med mig som förälder så hade vi kommit mycket längre.

Vi måste tillsammans hjälpa varandra för våra barn och ungdomars skull. Inte ständigt skylla på föräldrar, pedagoger, rektorer eller elevhälsa och framförallt inte skylla på barnen.

Lisa Lange Bengtsson