Marcus Birro: Jag vill kunna prata om hedersvåldet utan att bli kallad rasist

Det är självklart att det finns vissa värderingar som är bättre än andra värderingar. Att inte knuffa sina döttrar från balkonger är en sådan värdering som är bättre än motsatsen.

Att vi i ett samhälle inte låter våra barns val i livet definiera vilka vi är som familj är också en värdering som är långt mycket bättre än motsatsen.

Det är märkligt detta med den så kallade hederskulturen. När det gäller vissa frågor anser vi att Sverige alltid har rätt. Och när förövaren är tydligt definierad utifrån ett teoretiskt perspektiv så är allt frid och fröjd. Men när förövaren kommer från exempelvis mellanöstern plockas alla slagord ner.

Då rullar aktivisterna ihop sina fanor. Då dör solidariteten plötsligt. Då vänder man undan blicken. Då drar man. Då söker man ursäkter. Då vill man plötsligt "komplicera frågan".

Att jämställa män med talibaner är okej. Att generalisera runt "vita kränkta män" är det en folksport bland feministerna. Då är det ingen alls som vill "komplicera frågan".

För mig är det helt obegripligt. Det borde inte spela någon roll vem förövaren är om offren är unga kvinnor och män som på grund av importerad familjär terrorism (ett annat uttryck för hedersvåld) tvingas leva i ständig skräck och därför inte får leva sitt liv som de vill.

Enligt en rapport som togs fram av Polisregion Mitt 2014 är det ca 100.000 ungdomar upp till 25 år som lever med, som det heter, ”hedersrelaterade begränsningar”.

Så det handlar om många människor.

De har alltså sina liv kraftigt begränsade på grund av att familjen på ett bestialiskt sätt anser sig ha rätten att bestämma vem de träffar, vad de gör, hur de lever, vilka drömmar de har, vem de vill bli när de blir stora och allt det där. Saker som är extremt grundläggande i en västerländsk demokrati.

Så kom inte med skitsnacket att alla värderingar är ungefär lika bra.

Tänk om det funnits 100.000 unga människor som dagligen fick sin självklara, medborgerliga frihet beskuren av säg ett visst politiskt parti. Eller av vita, heterosexuella, medelålders män. Då jävlar hade ni fått se på engagemang.

Om det vulgära epitetet ”vita kränkta män” stått för ens en mikroskopisk bråkdel av tyranniet mot dessa 100.000 hade vi haft Kommando Gudrun Schyman med anhang på varenda barrikad i hela landet.

Men plötslig talas det om att saken är ”komplicerad”.

På vilket sätt är saken komplicerad? Hur legitimerar man sin tystnad runt att 100.000 unga människor tvingas avsäga sin allra mest grundläggande frihet? Är man rädd för att framstå som främlingsfientlig? Det är den enda slutsats jag kan dra.

Och tyvärr förstår jag den rädslan. Att spela ut rasist-kortet har blivit det goda hatets allra snuskigaste åtgärd. Men man är inte rasist för att man står upp för vårt samhällets självklara rätt att älska och vara vem man vill. Man är inte rasist för att man har modet att adressera barbariet även när det inte är politiskt korrekt.

Sanningen skiter i PK-träsket.

Sanningen ser ut så här: 100.000 unga människor lider under hedersvåldet.

Och varenda en av alla ni som säger er värna om de utsatta i vårt samhälle, och som nu läst detta och vet hur många det är som lider, ni är ryggradslösa om ni fortsätter att hålla käften.

Att veta men ändå hålla tyst är det allra värsta brottet.

Sverige kryllar av folk som är så där. Ni vet, men ni är för fega för att ta striden.

Marcus Birro