I Sverige ökar osäkerheten men politiker och journalister fortsätter att ljuga

Jag trodde jag lagt minnen från kriget bakom mig. Men det behövs inte mycket för att de ska bli levande. Det krävs inte särskilt mycket för att jag ska påminnas om mina tonår i krigets skugga.

Det som gör ont är att det är dagens Sverige som allt oftare lyfter dessa minnen i mig.

Sverige, vem hade någonsin kunnat tro det? Jag kommer ihåg dagen vi lämnade vår hemstad Sarajevo. En vän till familjen ringde på dörren. "Era namn står på listan." sa han.

Det blev en lång natt. Jag hörde mamma och pappa diskutera i köket. På morgonen väcktes jag av tung cigarettrök.

Mammas händer darrade. "Ni måste åka. Idag", sa hon. Vi packade snabbt våra väskor och tog bussen till våra släktingar i Belgrad. Mamma stannade kvar i vår lägenhet. Pappa skulle följa med oss barn och sedan åka tillbaka till mamma.

Vi skulle stanna i Belgrad tills "saker och ting lugnar ner sig." Men det blev aldrig så. Den serbiska milisen tog makten. De belägrade Sarajevo och började döda civila. Kriget var ett faktum och det blev värre och värre för varje dag som gick. I två månader försökte mamma att ta ut sig från Sarajevo.

Till slut lyckades hon. När vi mötte henne på busshållplatsen i folkhavet såg hon livlös och apatisk ut. Hennes blick var tom. Kläderna hängde på hennes magra kropp. Året var 1992. I Serbien bedrev lokala politiker och media en grotesk propaganda där de ljög om allt som hände i Sarajevo. De förvrängde och vinklade all information och fakta på ett absurt och lögnaktigt sätt.

De till och med översatte nyheter från CNN på så sätt att de som inte förstod engelska kunde manipuleras och indoktrineras. Man ändrade rapporteringen och la in felaktig information i nyhetstexterna. Jag har tidigare haft ett stort förtroende för svensk nyhetsrapportering.

Aldrig trodde jag att jag 2017 i mitt nya hemland skulle känna en misstro mot det som sägs i tv och det som skrivs i tidningarna. Tyvärr har jag flera gånger på senaste tiden lagt märke till hur nyheter vinklas och hur debattprogram i SVT fylls med rena lögner.

Då kastas jag tillbaka till Belgrad och ångesten som jag upplevde som barn kryper fram. Jag var bara fjorton år men förstod att det som pågick var illa. Att myndigheterna ljög var kanske det värsta av allt. Vi lyckades fly från krigets Sarajevo.

Min mor gömde sig i lägenheten och sov i badkaret i två månader. Hon var fast besluten att ta sitt liv om militären bröt sig in. Hon tappade tjugo kilo under denna period eftersom hon såg hur människor fördes bort för att avrättas.

Militärerna bröt sig in i lägenheter och våldtog kvinnor. När kriget började skrev jag dagbok. Men de skrivna orden var farliga. Till och med det en tonårsflicka skrev var farligt. I rädslan att militären skulle hitta dagboken rev min mor sönder och eldade upp den.

Jag skrev detaljerat om det jag såg och upplevde, om kriget och de politiska händelserna som präglade vår vardag. Våra grannar och vi hade levt tillsammans, sida vid sida. En dag var vi plötsligt dödsfiender. Människor dödades och avrättades hänsynslöst.

Mellan 20 000 - 50 000 kvinnor våldtogs under kriget i Bosnien. Jag kunde ha varit en av dem. Så länge det rådde fred trodde ingen av oss att något så förskräckligt kunde ske.

Vi var så naiva. I Sverige ökar brottslighet, sexuella ofredanden, trakasserier och våldtäkter men jag hör och ser hur svenska politiker med journalisters hjälp förnekar, blåljuger, mörkar och avfärdar denna växande kriminalitet som desinformation och påhitt.

Allt oftare ser vi dem som kallar sig ledare för den humanitära stormakten Sverige ljuga öppet och oförskämt om de tilltagande problemen i samhället. Samtidigt avfärdas människors oro som överdriven.

Arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson ljög och skrattade rakt i kameran under intervjun med BBC News när hon berättade att våldtäkter sjunker i Sverige. Det vred sig i magen på mig och minnena från Bosnien gjorde sig påminda. Igen.

Sverige har inte bara drabbats av ökad brottslighet, utan även av en systematisk indoktrinering där mörkläggande, vinklade nyheter och hyckleri blivit en del av vår vardag. Folk uppfostras i hur de ska tänka, vad som är bäst för dem och inte.

Sakta men säkert bryter man ner människor genom att styra dem med de mest effektiva vapen: Osäkerhet och rädslan. Om jag lever i ett demokratiskt samhälle som påstår sig värna om yttrandefrihet, jämställdhet och människors rättigheter, hur kommer det sig att jag ser dessa kränkas varje dag? Varför tystas sanning och fakta med ord som rasism och främlingsfientlighet?

Jag jämför inte situation i Sverige idag med situationen i krigets Bosnien på nittiotalet då människor avrättades och mördades, men jag inser hur mycket hat, frustration, död, elände och avsky media och politiker skapar genom att vara oärliga och hetsa människor mot varandra. I Sverige ökar nu polariseringen, liksom hatet och frustrationen.

Den infekterade politiska debatten slår nya rekord. Grupper ställs mot varandra och vi kan tacka det svenska etablissemanget för det. Man mobbar, smutskastar och förlöjligar sina motståndare i sociala medier samtidigt som man avsiktligt väljer att visa bara en sida av myntet.

Man dömer ut populism och åsiktsdiktatur samtidigt som man själv bedriver det. Svenskar tar fred, frihet, demokrati och sekularism för givet.

Att det rått fred i Sverige i flera hundra år är dock ingen garanti för att inga allvarligare konflikter ska kunna inträffa. Svensken är både naiv och bortskämd med statlig välfärd.

Men vad händer när systemet sviker? När bitterhet och besvikelse tar över när människor lämnas ensamma med sveken? Steget från demokrati till diktatur är kortare än vad du tror och det första som ryker är det fria ordet. Jag som upplevt krigets fasor vet hur snabbt verkligheten kan förändras.

Därför vill jag varna för det som nu sker i Sverige. Jag vägrar se mitt land offras på maktmissbrukets altare.

Bianca Muratagic