Alexander Karim: En högerextremistisk godnattsaga
Alexander Karim: "Nu blev det knivigt. Man vill ju hata tillsammans. Det är liksom roligare i grupp".
Det var en gång en svensk nationalist som var på väg ut i natten för att sprida sin gospel. Hans övertygelse om den svenska överlägsenheten visste inga gränser och han var mer än villig att banka lite förnuft i den som vågade bestrida honom.
Väl ute på stan träffade vår vän en dansk nationalist. Det stod ganska snart klart för dem bägge att trots att de kunde enas i sitt nattsvarta hat gentemot muslimer och andra, så stod deras mest grundläggande åsikter i direkt konflikt med varandra.
Den enes övertygelse om Svea rikes plats på toppen versus den andres om Danmarks dito position.
Vad göra?
Så de enades om att bli rasister för dagen. På så sätt kunde de hata tillsammans, trots nationalitet. Ett gränsöverskridande hat.
Bra lösning! Och vidare ut i natten vandrade de.
Natten började bra. De målade symboler på väggar, sparkade sönder en reklampelare med en brun bebis i en Pampersblöja och de tände eld på en soptunna utanför Mahmoud Livs.
Men så när de glatt släpade sig nerför en mörk gränd råkade de vandra rakt in i ett handgemäng. En grön bomberjacka fladdrade förbi i bråket och det räckte för våra modiga två att ge sig in i striden och hjälpa den nödgade vapenbrodern, som snart visade sig vara en serbisk rasist som varit ute på nattliga äventyr.
Nu blev det knivigt. Man vill ju hata tillsammans. Det är liksom roligare i grupp. Men vad göra? Visst hans bruna ögon lyste röda av hat och hans Dr Martens var välpolerade kvällen till ära.
Men det där håret. Det svarta håret. Det kunde man inte komma ifrån. De kunde ju inte vara rasister ihop. Sablars järnspikar! Han var ju så trevlig!
Blixtsnabbt googlade dansken fram ”nazism” på sin utlandstillverkade mobil. Nej. Nazister kunde de inte bli.
KKK? För amerikanskt.
Sverigedemokrater? Nej, Dansken hade nickelallergi och ville inte riskera utslag om han skulle springa omkring med järnrör hela kvällen.
Fascism!! Där satt den. Det fanns något obestämt och underbart dunkelt över fascismen som gjorde den tillämpbar för alla tre.
Så vår brokiga skara gav sig vidare ut i natten. På jakt efter någon som bröt mallen. Som inte såg ut som de skulle. Som inte var en av dem.
Och när solen tillslut mödosamt hävde sig över horisonten njöt de av varsin kebab, tog sina farväl och svor att kampen skulle fortsätta på varsitt håll dagen efter. Men vad de skulle kalla sig den dagen - rasister, nationalister eller fascister?
Det hade de inte bestämt än.
