Marcus Birro: Dagens feminister har helt tappat fokus

Sverige är ett land där det lever över 100 000 unga människor, de flesta kvinnor, under ett slaveri-liknande hedersförtryck.

Sverige är också ett land där det i vissa förorter instiftats parallella angiveri-samhällen där just kvinnor ses som mindre värda.

Sverige är ett land där den hårdföra versionen av islam tvingar många kvinnor att i alla hänseenden underordna sig mannen. Sverige är ett land där kvinnor i allt högre utsträckning uppger att de känner sig rädda i sina egna bostadsområden.

Sverige är ett land där unga kvinnor på väg hem från krogen alltid förbereder sig på att bli antastade, verbalt eller fysiskt, av packade män.

Sverige är ett land där tiotusentals modiga kvinnor i ovan nämnda förorter gör allt det kan för att lära sig det nya språket, arbeta och hålla ihop en familj på samma gång.

Sverige är ett land där de här kvinnorna tvingas se droghandel skötas helt öppet när de korsar skolgården efter att ha hämtat sina barn.

Sverige är ett land där kvinnor som kommer hit från andra länder fortsätter att leva under ett brutalt patriarkat, ett systematiskt och skoningslöst förtryck.

Ser vi de feministiska aktivisterna förbereda sina aktioner mot allt detta förtryck? Ser vi dem ta ton mot patriarkatet? Ser vi dem vildsint kämpa för de allra emot utsatta kvinnorna i vårt land? Gör de gemensam sak med en sådan som mig mot allt detta?

Ser vi Kommando Gudrun med anhang organisera sig och adressera barbariet, alltså med öppna ögon och mod verkligen se vilka det är som förtrycker, vad förtryckarna har för namn?

Ser vi de överbetalda krönikorna på kvällstidningarna verkligen ta den här striden?

Jo, tjena.

Den senast veckan har de haft fullt upp med annat.

De har applåderat och tjoat skadeglatt när en kvinna rätt hånfullt sålt ut sin före detta makes kända efternamn för pengar.

De har lyckats omvandla denna smutsdragning till ett feministisk ställningstagande och ingen, inte en enda, orkade ställa en enda kritisk fråga.

Man har applåderat en usel lumpenhet som man skulle ha fördömt om det vore en man som hade utfört den.

Men allra värst har Paolo Roberto haft det.

Drevet mot honom har varit totalt och fullständigt.

Har då denne Roberto knuffat sin dotter från någon balkong? Har han stått vid en tunnelbanestation och klockat sin flickvän för att se när hon åkte och kom tillbaka? Har han förbjudit sina döttrar att umgås med svenska pojkar?

Har han förbjudit någon tjej i sin släkt att göra ett eget fritt val? Har han trakasserat sin omgivning? Är han möjligen en av de män som sexuellt ofredar kvinnor på nätterna?

Nej, naturligtvis inte.

Däremot lade han ut en skämt på sin Facebook-sida och hela den elitistiska feminist-rörelsen gick fullständigt bananas. De krävde hans huvud på ett fat.

Alla har tävlat om att utföra exakt den strikta könsmaktsordning som de anklagar alla andra för. Han får löpa medialt gatlopp eftersom den mediala eliten numera leds av bittra, arga, inösande kvinnor som inte har den blekaste aning om ur den verkliga kampen för kvinnor ser ut.

Och ännu en gång har feminismen visat sig vara så pinsamt sekteristisk, intern, meningslös, skadeglad och harmlös. Och ännu en gång har feminismen svikit alla de kvinnor som faktiskt skulle behöva deras stöd.

Skäms ni inte?

Det är dags att ta tillbaka feminismen från feministerna.

Marcus Birro