Tyck inte synd om barn med diagnoser – ta ditt ansvar istället

Kalla Fakta hade ett inslag igår som gav mig och många andra en rejäl smäll på käften. Conrad 8 år med en lindrig form av autism är en av de drabbade när det gäller privatisering och kostnadsbesparingar inom den privata skolans jakt efter storvinsterna.

Enligt skollagen är det skolans skyldighet är att verka för en god skolgång med trygghet och individuellt anpassat stöd. Skolan ska även verka för allas utveckling både individuellt och i grupp. Detta gäller tydligen inte i Conrads fall. Denna friskola står nämligen över Sverige rikes lag.

Conrad och föräldrarnas utvalda skola vägrar förse deras son med den hjälp han behöver och har rätt till. Skolan nekar dock låta Conrad börja på skolan. Det handlar om kostnad. Efter påtryckningar från Socialtjänsten insåg skolan att de inte kunde vägra pojken en plats.

Då begärde de istället en ersättning från Malmö stad för att täcka kostnaden för Conrads insatser för att ersätta en del av utgifterna trots att de har en vinst på fem miljoner sedan tidigare. Det rimmar dåligt.

Istället säger skolan upp hans assistent och låter flera olika personer hjälpa honom. Detta är kaos för någon med Conrads diagnos. Alla som vet något om autism vet hur viktigt det är med kontinuitet och rutiner för att livet ska fungera. Denna skolans ledning har missat en viktig del i sin utbildning.

Kontentan av det hela blev att en pojke som redan mådde dåligt, mådde ännu sämre. Föräldrarna gjorde det jag också hade gjort i denna situation, lät Conrad vara hemma. Kan skolan trotsa skollagen kan föräldrarna trotsa skolplikten.

Kontentan av skolans handling är att pojken inte har kunnat vara i skolan på ett halvår. Kostnaden för Conrads hjälpinsatser och stöd som behövs är på grund utav hans sena språkutveckling är för stora.

Detta idiotiska och hjärtskärande agerande från skolans får oss alla att bli rasande. Att vinster i välfärden kan sluta med att vi tappar fokus på den enskilda människan visste vi nog alla innerst inne.

Vinsttaket på sju procent i välfärdsutredningen är ett mer aktuellt ämne än någonsin. Inom personlig assistans finns det klara riktlinjer på vad schablonbeloppet ska gå till. Det borde vara detsamma inom alla privata aktörer inom vård och omsorg.

Nu sitter vi här och skäms och är ledsna för det Conrad och hans familj utsätts för. Det är inspektionerna av de privata aktörerna som bör skärpas, skolininspektionen måste ta sitt ansvar. Kommunalpolitikerna, skolan är deras yttersta ansvar, ändå ser man inte deras närvaro i diskussionen kring Conrad.

Det är allmänt brist i stödet för många barn med diagnoser. Något som borde vara en självklarhet har blivit en kamp. Dagligen får föräldrar ta strid för sina barn för att de ska få sina behov tillfredställda enligt skollagen.

Något som borde vara en självklarhet. Föräldrar till barn med diagnoser behöver sin tid till sina barn istället för att bråka med myndigheter.

Slutligen vill jag påpeka att det är vi som sitter och tar del i Conrads liv och särbehandling i skolan som måste agera och kan förändra saker.

Det hjälper inte att vi tycker synd om de som drabbas. Jag tror att de hellre ser att vi agerar genom att kräva att alla får samma rätt, oavsett diagnos eller ej, av våra politiker.

Det är vi som väljer in våra representanter i riksdagen, och bör sätta oss in i sakfrågor ordentligt för att inte sedan rycka på axlarna och säga "Ja, vad var det jag sa?"

Malin Martinsson