Jag fick sparken när jag blev utbränd – nu vägrar jag vara duktig

Jag sa aldrig nej. Så jag blev utbränd. Sedan fick jag sparken, mitt under brinnande sjukskrivning. Och nu fyller jag snart 40 år. Ni hör ju, hela situationen är som bäddad för en livskris. ”Här varsågod, lägg dig ner i den perfekt lagom slarvigt linnestylade sängen och bryt ihop.”

Efter att ha slickat mina sår under större delen av ett år har jag nu nått ilskepunkten i min krishantering. Jag är så arg. Mest arg är jag på att vi kvinnor är så väluppfostrade, duktiga och återhållna att vi blir sjukskrivna till höger och vänster. Och när vi blir sjukskrivna är det helt okej för våra arbetsgivare, som ju har ”hjälpt” oss till randen av utmattning, att sparka oss.

För det finns inget skydd. Och jag vågar säga att om jag hade varit alkoholist, en lite mer manligt dominerad sjukdom, så hade alla skyddsnät i världen fångat upp mig. Men så är det alltså inte. För utbrändhet är till större delen en kvinnosjukdom. Där vi får skylla oss själva. Tycks det.

Så i min ilska tänker jag för evigt begrava den duktiga flickan i mig och lagom till min 40-årsdag träda in i rollen som gränssättande kvinna. Jag tänker säga nej. Men vad jag egentligen önskar är att jag hade modet att göra ännu mer. Säga ännu mer. Skrika högre.

Om jag bara inte vore så jävla väluppfostrad. Jag skulle bli Michael Douglas i Falling Down, ni vet filmen från 90-talet där han bara tappar det en vacker dag. Jag skulle dock sätta gränsen vid att döda. Det skulle jag. Tror jag.

Men jag skulle tacka nej till alla föräldramöten, säga ”Häll upp ditt kaffe själv” till valfri amen- du-står- ju-nästan- bredvid-maskinen- människa, retroaktivt struntat i alla föräldragrupper där vi ändå bara i smyg jämför vems barn som är bäst, hoppat över släktträffar och aldrig någonsin satt min fot på alla meningslösa ”helt förutsättningslösa” möten som kommit i min väg.

Och som jag skulle skrika på alla som snyter sig genom att hålla för ena näsborren och blåsa snoret rakt ut i luften eller folk som inte säger tack när man håller upp dörren för dem. Alla apatiska medmänniskor som med tom blick tränger sig före eftersom de har missat att de inte är ensamma på jorden.

Jag skulle inte le och nicka glatt när den uttråkade servitrisen frågar om lunchen smakar bra, jag skulle säga som det var: ”Nej, det smakade inte bra. Det smakade svettiga fötter.”

Jag skulle marschera upp på mitt gamla jobb och skrika och gorma om hur illa de behandlar sina anställda. Ställa till en scen. Jag skulle måla grafitti över alla deras väggar, välta lite datorer och springa därifrån med famnen full av tipp-ex. Men det kan jag ju såklart inte göra.

För då skulle jag bli lika bitter och avstängd som de där människorna som jag också retar mig på. Som jag då och då vill sparka lite grann, bara lite, på smalbenet där i skydd av trängseln på bussen. Däremot kan jag sluta le överslätande, ursäkta mig själv i alla möjliga situationer och inte vara så förbannat artig när jag egentligen inte behöver vara det.

Och framförallt ska jag lära min dotter att hon aldrig, aldrig någonsin behöver göra sig till någon annan än hon är för att tillfredsställa andra på bekostnad av sig själv. Jag ska lära henne att ta fram sin inre Michael Douglas.

Malin Karim