Marcus Birro: Det här är till alla hjältar som sliter i serviceyrken
Marcus Birro: "Att ta ut sin snorkiga bitterhet på människor som arbetar med att underlätta vardagen är bland det lägsta man kan göra".
Det finns olika sorters översitteri.
Ett av de mer otrevliga sätten att utöva sin makt är att köra med människor som arbetar i diverse tjänsteyrken.
Jag har sett hur fördomsfria, ansvarstagande, inbillat solidariska kvinnor och män ur den nya överklassen, den överklass som lever och verkar som om de själva vore de första och enda människorna på jorden, som tjänar bra med pengar och ordnar grillmiddagar nere på innergården ihop med andra människor som också tror de är de första människorna i världshistorien, skälla ut unga flickor i matbutiker för att mjölken i kyldisken varit slut.
Vad handlar det om? Har ni lyssnat på hur de kan ta ut sin märkliga frustration på busschaufförer, servitriser, kassabiträden och liknande?
Det är hiskeligt motbjudande. De kan storma in på en Ica-butik, stressade, snörpta, missunnsamma, bittra, otillfredsställda, förbannade utan anledning och så kan de skälla ut tjejen i kassan för att affären de just klivit in och handlat grejer i, är så dyr. Som om någon haft en eldgaffel i ryggen på dem och tvingat in dem i den där butiken.
Men det handlar aldrig om att det är dyrt i affären så klart. Det handlar alltid om andra saker. Som att de inte får ihop delarna av sitt eget liv. Som att de är ledsna över att de gifte sig med fel man eller kvinna, som att de är så andligt tömda att all medkänsla blivit ett tomt, ihåligt och plågsamt ovädrat rum längst inne i deras hjärtan.
De beter sig som svin mot folk som står under dem i den sociala trappan bara för att de kan. Den gängse bilden är ju att det är en hysteriskt blåfärgad äldre dam från Östermalm i päls och med darrande pudel intrasslad i ett koppel runt knäna, som kör med hantverkarna som kommer till paradvåningen för att kakla om köket.
Det förekommer säkert. Men lika ofta ser jag på Södermalm där jag bor, progressiva, toleranta, solidariska och inbillat goda människor skälla ut människor som är där för att hjälpa och bistå, som chaufförer, poliser, butikspersonal. För att inte tala om de som ringer och skäller på sina barns lärare, på personalen på förskolan. Det är så att blodet fryser till is.
En gång älskade jag tanken på revolutionen. Men bara att i fantasin föreställa sig en revolution genomförd av människor som säger dig vara vänster men beter sig illa mot den verkliga arbetarklassen är ju skrämmande.
Den enda revolutionen jag skulle stödja vore den genomförd av landets alla undersköterskor, av städarna, av ambulanspersonal och polis, av servitriser som blir tafsade på av äckliga gubbar eller utskällda av packade kvinnor på möhippa.
Jag skulle älska en revolution genomförd av alla fantastiska kvinnor (och en del män) på landets alla förskolor, av tågpersonal och flygvärdinnor. Alla som faktiskt drivs av ett kall att hjälpa och serva människor men alldeles för ofta får skit tillbaka.
De är värda vår uppskattning. De är värda vår respekt och de är definitivt värda att bli bemötta med värdighet. Att ta ut sin egen snorkiga bitterhet på människor som arbetar med att underlätta vardagen för oss är faktiskt bland det lägsta man kan ägna sig åt.
