Mötet med min biologiska mamma förändrade mitt liv

Som liten har jag alltid undrat över mina rötter. Var jag kommer ifrån, vem min mamma är, om jag har några syskon, och varför just jag blev bortadopterad? Jag hade en biologisk bror, som heter Adrian Lucian Chitarita, och han är två år äldre än mig. Som liten förstår man inte allting, man förstår inte varför man blev lämnad. Åren går, jag växer upp med min fina familj, utanför Göteborg, i Torslanda.

Jag har alltid undrat över om jag är lik min biologiska mor. Om jag har hennes gener, om jag är lik utseendemässigt. Såna här frågor ställer sig många som är just adopterade. I tonåren hamnade jag i en svacka där många känslor uppstod inom mig, och frågorna kring min biologiska familj omvandlades till något negativt.

Den här vilsenheten inom mig växte och växte och plötsligt hamnade man i en depression. Allt var emot mig, och jag ville bara söka upp min familj, men så enkelt blev det inte. Min fantastiska adoptivmamma, Karin, hjälpte mig att kontakta organisationen som jag kommer ifrån, FFIA.

Efter många samtal med FFIA fick jag tillslut ett svar. De kunde inte hitta någon djupgående fakta kring mig, om mitt barnhem eller min biologiska familj, för kontaktpersonen var spårlöst försvunnen. Jag fick frågeställningarna utav en kvinna som ställde frågan "Vad gör du efter mötet med din mamma, om du någon gång träffar henne? Ska du ge henne pengar, ett hus, vad är meningen att möta henne?"

Tankarna bet sig fast inom mig, och tankarna förföljde mig genom skolåren, och dagarna gick. Men så en dag bestämde jag mig för att söka upp min bror, eftersom jag hade hans namn, och födelsedatum.

På den här tiden jobbade jag i Norge och över tre dagar var jag hemma i Göteborg. Då bestämde jag mig för att söka upp honom och tankarna gick direkt till Facebook. Alla har Facebook i dagens läge, och där fann jag honom, på 2 sekunder. Med några ord visste han direkt vem jag var, och där börjar min resa med min biologiska familj.

Det jag hade tänkt om min biologiska mamma, Veronica, stämde klart och tydligt in. Med tiden får jag reda på att hon bor i Italien. Tillslut väljer jag att åka till L’Aqulia, Italien, och besöka min mor, och min lillasyster Roxana. Jag väljer att boka den här resan för att min dåvarande flickvän gjorde slut med mig, väldigt hastigt.

På något sätt fick jag nog av att alltid trycka undan mina mål och drömmar, och den här resan som jag absolut ville göra valde jag att boka samma vecka som hon gjorde slut med mig, eftersom jag äntligen var fri. Dock börjar den jobbiga resan, med svartsjuka, misär, och psykisk misshandel. Att jag klarade av att stå på benen när jag åkte till Italien är ett under.

Med mina känslor, mitt mående, kunde jag känna vilken djup depression som jag skulle hamna i efter mötet, eftersom jag har tryckt undan alla känslor kring mitt före detta förhållande som förstörde mig totalt.

Den spontana, glada, lyckliga personen, alltid med ett leende på läpparna, den Amanda var utdragen, totalt nertrampad, eftersom jag inte gav den kärleken som min före detta flickvän behövde. Trots min nergång i mig själv, valde jag att åka och besöka min mor.

Man har sett på Spårlöst, hur människorna där börjar gråta, visa sina känslor rakt ut, men när jag mötte min mamma första gången blev det på något sätt en slags mur för mig. Att känna hennes doft, hennes värme, i min famn, gav så mycket kärlek. Och den här tryggheten som man har letat efter i destruktiva förhållanden, fann jag äntligen hos min mamma.

Där var den, i min famn, och fick äntligen ligga kvar hos mig. Under dom här två timmarna, med min biologiska mamma, fick jag så mycket lärdom om hur man accepterar livet, hur det formar människor i vardagen. Det var en mening med att just jag blev bortadopterad, och att jag och min mor skulle mötas i Italien, några år senare. Den här likheten, som hon och jag har, stämde in exakt i mina tankar om henne. Håret ligger inte på sin plats. Men vad spelar det för roll?

Vi åkte till L'Aqulia som ligger ca 1,5 timme utanför Rom, efter ett samtal, 2 timmar innan. Bussresan gick framåt och ju närmare vi kom, ju mer känslor bubblade upp. Efter ett samtal på plats var hon där, min biologiska mamma, och såklart min lillasyster. Min lillasyster. En kram. En kram som förändrade mycket, som förändrade mina tankar.

Tankar som jag nu kan lägga åt sidan. Hon bjöd hem oss till henne, vilket jag aldrig trodde skulle ske. Efter 30 minuter i bil anlände vi äntligen till hennes hus. Ett hus uppe i bergen. Solen sken så vackert på bergstopparna. En fantastisk utsikt. Vi möttes av deras lilla Lorenta. En liten, vacker hund, fylld av energi och glädje.

Många tror säkert att jag sökte efter svar, men frågorna ställde jag åt sidan och bara tog in hennes doft, henne som människa. Ju mer jag tog in henne, desto vackrare blev hon.

Efter en lunch och kaffe berättade hon att hon alltid kallade mig Bambi, en liten flicka som var så liten när hon kom ut, men som med sina vackra stora bruna ögon såg ut som lilla Bambi. Min kärlek, som hon sa hela tiden.

Under den här träffen bestämde jag mig för att förlåta henne. Eller jag har aldrig, aldrig varit arg på henne. Allt har en mening.

Glädjen i hennes ögon när jag sa: jag är inte arg, jag är inte arg, och säg inte förlåt. Jag är här. Glöm aldrig det nu. Aldrig.

Kramen. Värmen. Hennes doft. Armarna runt om mig. Det är en känsla som aldrig kan beskrivas. Min biologiska mamma, som jag äntligen fick träffa, bor i L'Aqulia med min lillasyster och lilla Lorenta.

Mötet avslutades med ett glas vin, och där stod vi och skrattade, innan vi anlände tillbaka till Rom.

Amanda Klöv