Att skaffa barn som homosexuell ska inte handla om pengar

Att ens biologiska klocka ringer vid olika tillfällen i ens egna liv har ingenting med läggningen att göra. Nästan alla människor har en viss längtan efter att skaffa barn. Men samhället erbjuder inte samma möjligheter till att kunna lösa detta.

Som heterosexuell så fungerar det oftast utan några bekymmer, alla vet hur man skaffar barn i ett sådant förhållande. Tittar vi istället på kvinnor som är antingen bi- eller homosexuella så får jag ändå lov att säga att det fungerar väldigt smidigt på den fronten också, genom inseminationer på olika kliniker eller donationer av sperma för att kunna utföra en heminsemination.

Men som homosexuell man i vårt samhälle så är det fortfarande en otroligt svår situation att tillfredsställa sin längtan efter att bli pappa. Under mina senare år har jag emellanåt googlat mycket på olika alternativ för oss homosexuella att skaffa barn, försökt hitta lösningar för oss män.

Men det jag ständigt möts av på nätet är tillvägagångssätt som inte fungerar för oss utan det är istället främst riktat till bi- och homosexuella kvinnor. Det finns en rad olika alternativ för kvinnorna men ingenting för männen.

Mer än att man tipsar oss om att gå ihop med ett lesbiskt par eller tjej och ha en så kallad delad vårdnad, vilket förvånar mig då man som blivande förälder inte har någon större lust med att ha mer än två föräldrar med i bilden. Speciellt inte om man som homokille ingår i en relation med en annan man där man tillsammans tänkt skaffa barn.

Alternativ två som man möts av på nätet är "surrogatmödraskap". Det låter toppen när man hör det för första gången innan man kommer på att det fortfarande idag i Sverige inte är lagligt och tillåtet. Vilket gör att man står på ruta noll igen och inte kommer någonstans.

Men så möts man av ett hopp. För på dessa sidor man kan läsa om detta och de länder där detta är tillåtet, som man kan kontakta för att eventuellt få chansen att bli förälder. Men allt har sitt pris givetvis, inte bara att man ska betala sina resor ner till det landet vid behov samt alla övriga kostnader som kan tänkas uppkomma under tiden.

Man ska också betala en stor summa till organisationen som har hand om surrogatmödraskapet, en kostnad som kan hamna på en miljon kronor. På allt detta så är det övriga utredningar så väl som innan barnet kommit som efter. Mycket arbete för något som ska vara så simpelt egentligen.

Min spontana reaktion efter att ha läst allt detta var att jag kände en hopplöshet och att min energi tog slut innan jag ens påbörjat allt. Samt vem sitter på en miljon kronor bara sådär?

Men så kom jag att tänka på det sista alternativet, adoption, som idag ser lite ljusare ut än tidigare men som det heller inte finns några garantier för då det fortfarande är så pass nytt att homosexuella män får möjligheten att bli föräldrar på detta sätt.

Men väntetiden kan vara lång och det är upp till länderna själva att bestämma om de vill adoptera ett barn ifrån dem till ett homosexuellt par och som gör alternativen av länder för oss gaymänniskor minimala.

Efter det att man skrivit in sig på en adoptionsbyrå så råder det en hel del arbete med hemkommunen och en del utredningar som man behöver gå för bli godkänd som förälder och man får även här vara beredd på att betala ett högt pris för att bli förälder.

Det är här många homosexuella beslutar sig för att hellre vara barnlösa än att utsätta sig för allt detta som jag nämnt här ovan. Jag är en av dem.

Jag hade en otroligt stor barnlängtan för bara något år sen, men som övergått till att jag inte känner att det är värt detta arbete och det känns helsjukt att man ska betala sig till ett barn, som dessutom är en enormt hög siffra då barnen i första hand bara behöver komma till en bra och fin familj som tar hand om dem och ger detta barn fina möjligheter att forma sitt liv.

Medan heterosexuella par och bi- och homosexuella kvinnor har det betydligt enklare att bli föräldrar. Som inte i närheten går upp mot den summan som en adoption eller surrogatmamma kostar. Jag kan bara prata för mig själv när jag säger detta men det är en otrolig påfrestning för psyket att man idag inte kommit längre, när det har varit prat om detta under en så lång period.

Det som dessutom gör mig lite besviken eller smått irriterad är att både unga och äldre kvinnor väljer att göra abort så fort de råkar bli gravida. Alltså att välja abort som en snabb väg ut ifrån föräldraskap istället för att använda ett preventivmedel i stundens hetta, då det idag finns flera olika andra alternativ till detta. Vilket gör att jag kan känna att den typen av alternativ idag missbrukas på ett sätt som inte känns riktigt acceptabelt.

Men jag vill ändå påpeka att jag absolut INTE på några som helst omständigheter är emot abort. Jag tycker det är en jättebra möjlighet för vissa, då alla inte har förutsättningarna att bli föräldrar, och vissa ska heller inte vara föräldrar.

Men lite avsky infinner sig när jag tänker på de som använder abort som preventivmedel istället för skydd, då man som homosexuell man kan ha en stor barnlängtan samtidigt som andra väljer att ta bort det foster som man bär på inom sig som efter nio månader skulle kunna vara en livs levande bebis. Som i sin tur skulle kunna lämnas över som en form av adoption eller som fosterbarn till en regnbågsfamilj som skulle älska det barnet som om det kom ifrån dem själva.

Men detta är något som samhället måste ta ställning till om man kan se över bestämmelserna och ändra på detta så att ännu en möjlighetsväg öppnas för oss bögar. Om vi tittar på läget som råder idag så väljer jag aktivt att lägga "barn" på hyllan tills den dagen då förutsättningarna har förändrats till det positiva.

Jag klarar mig för stunden fint med att låna andras barn och har även ett yrke där barn finns under hela min arbetstid varje dag. Till alla er som kämpar: ge inte upp!

Robin Larsson