Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
2032
reaktioner idag

Julia, 22: Jag höll på att svälta ihjäl – men kunde inte sluta

​Julia Törnqvist: "Tidningarna hetsar om hur man hur man får den perfekta sommarkroppen och hur man bör träna för att inte gå upp i vikt".

Kyrkklockorna slutar spela och pianot tar vid. Kantorn börjar sjunga ”Där rosor aldrig dör.” och ”Utan dina andetag.” De två låtarna jag så många gånger har sagt att jag vill ha på min begravning.

Jag står längst bak i kyrkan och ser fram på min egna begravning. Jag ser hur min föräldrar, syskon, vänner, arbetskamrater och släkt har tagit sig tid att säga ett sista farväl till mig. Hur mina föräldrar håller handen i styrkan om att hålla ihop efter deras dotters död.

Jag vaknar upp klarvaken. Än en gång var allt bara en mardröm som jag precis överlevt. Jag känner skräcken i kroppen och inser att det hade kunnat vara såhär som allting hade slutat. Och då undrar ni. Vad skulle ha slutat såhär?

Jo en femtonårig tjejs dröm om att finna lyckan i att bli smalare och finare till sin konfirmation som ledde till sex år av anorexia, som blev till ortorexi, blandat med anorexia igen, som ledde till självhat, missnöje och ångest upp över öronen i alla år.

Så hur började egentligen mitt egna krig med mig själv. Min ätstörning, mitt extrema beroende till träning som blev till ortorexi, och svält som jag krigade mot i sex års tid. I sex år har jag hatat min egna kropp. Jag har skadat den.

Inte så det syns utåt, men inifrån. Jag har låst in mig i badrummet hemma satt mig på golvet och dunkat bakhuvudet i väggen så många gånger när ångesten stigit till en högre grad än jag själv kunnat hantera. Och alla dessa tankar och handlingar för samhällets sjuka ideal vi har för tjejer. I sex år visste jag inte hur man levde ett normalt liv som inte kretsade kring mat, träning, ångest, oro och självhat.

Tillslut blev träningen allt jag prioriterade på min lediga tid. Ångesten blev min påtvingade inneboende. Och ingen människa som inte själv känt av den kunde säga hur illa jag tillslut mådde.

Idag är jag tacksam att jag 2015 sökte professionell hjälp uppe i Stockholm. Den största nyckeln till friskhet är att först inse man är sjuk och våga ta hjälp. Vilket jag är evigt tacksam att jag gjorde. Efter mitt första besök i Stockholm fick jag veta att jag hade slitit ut mitt hjärta såpass mycket att det pumpade så långsamt att jag riskerade hjärtstopp.

Vilket såhär i efterhand gav mig förklaringen till varför jag knappt kom upp för uppförsbackarna det sista när jag löptränade. Hela tiden trodde jag att jag hade så dålig kondition så istället pressade jag mig ännu mer. Men förklaringen var ju att hjärtat inte längre orkade pumpa ut blodet.

Jag hade daglig smärta i rygg, axlar och nacke och fick även då reda på att jag låg i riskzon för diskbråck som 20-åring. Jag hade låg fettprocent och låg puls. Jag fick också på papper att jag var deprimerad. Trots alla dessa besked fortsatte jag leka med döden några veckor till.

Tills det att jag tillslut insåg allvaret och frågade mig själv om jag ville vara 20 år och aldrig få uppleva mina drömmar? Jag var i helvetet och vände. Men jag tog mig ur det. Jag fick min andra chans till livet.

Under resans gång skämdes jag något så otroligt mycket för detta att jag inte ens sa något till mina närmaste vänner. Dels för att psykisk ohälsa påstås vara så skamligt och nedvärderande i vårt samhälle. Att jag idag kan stå för detta hoppas jag får andra att finna kraft, drivkraft och mod till att våga söka hjälp och inte leva som jag gjorde.

Idag kan jag vara tacksam för att jag blev sjukskriven, trots att jag då skämdes över det. Jag kan se förklaringen till varför min hjärna knappt förstod någonting sista tiden i skolan på gymnasiet. Hur skulle den kunna göra det när jag mer eller mindre gick på 16-timmars fasta? Jag dödade mina hungerkänslor och slutade äta när jag var själv. Jag lät djävulen på axeln ta helt kontroll över mitt liv.

En kalori är en kalori och kalorier är till för att ätas och inte räknas. Träning finns för att det ska vara roligt och man ska få ny energi av det. Inte för att förbränna, användas som bantning eller som tvång. Personligen är jag så trött på alla människor som hetsar kring mat. Vad man ska äta. När man ska äta. Hur mycket eller snarare lite man ska äta och vad som är rätt och fel. Och alla dessa förbud man sätter upp.

Allting har blivit så fixerat vid våra kroppar att vi glömmer vad det viktiga i livet är. Att den viktigaste delen hos en människa är vad som finns på insidan. Ett utseende kan bedra och bara för att man är smal betyder det inte att man är lycklig.

Lycka sitter varken i vikt, utseende eller sund mat. Lycka sitter i kärlek och umgänge. Ingen kommer någonsin att tacka mig för att jag har bantat i sex år. Att jag har förstört så många år av mitt liv och skapat mig ärr och hjärnspöken som lever vidare i min hjärna, för antagligen många år framöver. Skillnaden är att den onda djävulen på axeln inte vinner längre.

Vi borde sänka kraven på oss själva, ta vara på det vi har i livet och säga åt oss själva att vi duger som vi är. Det finns barn och människor runt om i världen som inte har mat så att de blir mätta, eller ens kläder så de kan hålla värmen. Det finns arbetslösa människor som förtjänar rätten till ett jobb och det finns barn och ungdomar som dagligen mobbas i skolan och som far illa till.

DETTA borde vi lägga mer fokus på och inte utseende och ideal. Folk tränar för att få en bikinikropp och kunna visa sig på stranden i sommar. Folk slutar äta socker för de tror att det är farligt. Barnsligt enligt mig. Samma med godisförbud. Min bror sa en gång till mig så klokt att nyckeln till frihet är att inte förbjuda sig något utan äta av allt och när som.

Vi borde våga prata mer om psykisk ohälsa i dagens samhälle. Ingenting är pinsamt eller skamligt. Tvärtom. Det är våra djupa berättelser som visar vilka kämpar och krigare vi faktiskt är.

Under all denna tid har jag länge ställt mig frågor som jag önskar så att jag kunde få bra svar på. Frågor som varför vi tjejer ska triggas av att försöka förändra våra kroppar via sociala medier, tidningar och dagens utseendeideal för hur en kvinnokropp ska se ut?? Är det inte meningen att vi ska ha de kropparna vi är skapta att leva i?

Tidningarna hetsar alltid om hur man går ner 5 kg på 5 veckor, hur man får den perfekta sommarkroppen, hur man får till den tighta magen, och hur man bör träna för att inte gå upp i vikt. Man ska tydligen inte äta för mycket kolhydrater, inte för mycket sås, brödet ska man gärna utesluta och man ska absolut inte äta för mycket socker. Helst inget alls.

Är det inte tragiskt att folk själva inte hör hur sjukligt detta låter? Och detta är precis vad man hör runt omkring sig dagligen. Hur man ska utesluta det ena och det andra. Min motfråga blir hur är det tänkt att man ska orka sig igenom dagarna om man inte får i sig både kolhydrater, fett och protein. Det är inte konstigt att tjejer hamnar i ätstörningar och psykisk ohälsa i dagens samhälle.

Jag hoppas att fler tjejer vågar söka hjälp. Att vi kan vända all utseende-hets och istället peppa varandra till att vi duger som vi är. Det vill jag själv få känna en dag i alla fall. Ingenting eller ingen ska få oss att känna oss odugliga eller otillräckliga som gör att vi blir destruktiva mot oss själva.

Jag har aldrig tyckt om mig själv eller min egna kropp och gör det fortfarande inte. Men jag hoppas att även jag en dag ska kunna se mig själv i spegeln utan att hata.

Att inte alltid leva med ett monsters röst i huvudet som alltid sagt till mig:

> Du är tjock.
> Du är ful.
> Du är misslyckad och värdelös.

Det finns sätt att bli frisk på. Men det är först när man kommer till insikt att man är sjuk och vågar be om hjälp som resan för ett friskt liv börjar.

Jag tog mig ur båda mina ätstörningar och depression tack vare terapi, jobbiga samtal där tårarna rann nerför kinderna, lärdom och kunskap och med ett extremt stort stöd av rätt människor som jag litade på. Och allra viktigast. Jag hade aldrig klarat det utan mina fantastiska föräldrar som ALLTID finns för mig. Vare sig jag är glad eller ledsen.

Så finns de alltid med en öppen famn och rätt ord. Men jag hade heller inte klarat det om jag inte gjort det själv. Om jag inte haft viljan att förändra mitt liv hade jag antagligen inte levt idag och jag hade missat chansen att få leva, skratta, gifta mig, skaffa barn och alla andra framtidsdrömmar som finns.

Livet är som en bok. Man vet inte när kapitlet slutar eller när nästa tar vid. Men mitt mål med min livsbok är att det ska få ett lyckligt slut.

Julia Törnqvist

Håller du med?

Mer:

Pernilla Thelaus: Vikthetsen tog nästan mitt liv