Nedskärningarna i vården dödade min pappa

Den 6 maj fann jag min far död i en sjukhussäng på Karolinska universitetssjukhuset. Trots läkarnas försök att uppliva honom gick det inte att väcka honom.

Han ringde mig på morgonen och bad mig komma till sjukhuset eftersom han mådde så dåligt. Han kunde inte ens hålla en telefon till örat, utan fick hjälp av en vårdpersonal att ringa mig. Trots detta fick han ligga ensam och dö. Jag hann inte fram från Tierp.

Detta hände cirka en vecka efter att han hade gjort en operation av ryggraden, som enligt läkarna var ofarlig och helt rutinmässig. Han blev förflyttad till ett rehabhem som mer liknade ett vandrarhem för rullstolsburna.

Det tog dem 30 minuter att få fram smärtlindring när han låg i sängen och skakade. När han inte lyckades ta tabletterna själv blev personalen sur och skällde ut honom.

Han låg i blodiga och smutsiga kläder. Han kunde inte föra handen till munnen. Jag hittade hans hjärtmediciner i fotändan av sängen, tabletter som han inte lyckats svälja och istället tappat.

Han fick inte hjälp att byta till rena kläder. Vi fick ta i med hårdhandskarna, gapa, skrika och hota för att få en läkare att konstatera att min pappa hade nog lite för ont för att vara på deras vårdinrättning och borde kanske flyttas tillbaka till Karolinska.

Det tog mig en hel dag att få honom flyttad! Sen väntade en omoperation på grund av inre blödningar, mer mediciner och total avsaknad av respekt och omtanke. Jag anser att min far föll offer för Sveriges just nu farligaste massmördare, nedskärningarna inom vård och omsorg.

Nu väntar en obduktion och försök från denna vårdinrättning att bortförklara varför min pappa låg ensam och död i en säng på ett av världens mest kostsamma sjukhusbyggen!

Det jag skriver här har vi alla läst om förut, eller hört om i pressen eller från grannens moster. Människor som lider och blir illa behandlade på grund av en överarbetad vårdsektor. Men det är inte förrän du själv finner din far behandlad på detta sätt och sedan död, som du inser att något måste göras, NU!

Min far arbetade hela sitt liv och betalade skatt för varenda krona han tjänade. Han arbetade med återvinning av metaller långt innan det blev på modet att vara miljövänlig.

Han byggde den välfärd som du och jag nu njuter av! Det är så här samhället (du och jag) tackade honom för hans insats.

Pappa, vila i frid från hårda ord, smärta och förnedring. Jag är så ledsen, arg och förtvivlad och vet inte vem jag ska ställa till svars. Nästa gång är det din pappa eller mamma som drabbas. Tänk på det. Tillsammans måste vi kräva förändring NU!

Paula Mattsson