Det är inte en ultimat dag att ordna indiefestival på när vårt närmsta grannland drabbats av en fullständigt ofattbar terroristmassaker där över 90 människoliv gått till spillo.

På Djurgården vajar den svenska och norska fanor på halv stång över den sommaridylliska hamnen just bredvid vårt stolta gamla regalskepp Vasa.

Och folket strömmar till, enligt arrangörerna själva sägs det vara uppemot 2 500 personer på plats i Galärparken där Popaganda och Parkteatern tillsammans ordnar endagsfestival med sju svenska liveband inom ett spektrum som sträcker sig från electropop till indierock.

Flera av banden nämner händelserna i Norge, även arrangörerna tar upp tragedin några gånger under dagens gång.

Och det är värdigt och fint att prata om att vi faktiskt måste kunna tillåta oss själva att gå vidare från sorgen och uppleva saker tillsammans, känna gemenskap med hundratals andra människor, lyssna på musik, dricka vin, kramas, prata, umgås.

Precis det där som ju festivaler är till för. I både vått och torrt.

***

Det börjar prick klockan tre på eftermiddagen, i gassande solsken och inför en ständigt tillströmmande skara semesterstockholmare.
Fanny, en lite småhemlig artist som många varit nyfikna på, bjuder på lätt souldoftande elektropop med bandmedlemmar från bland annat Montauk och en tjej på valthorn som komp.

Hon har en bra röst och det är inget fel på musiken, men det känns som att det nog skulle komma till bättre rätt tio timmar senare på dygnet i en mörk klubbmiljö.

***

Tvåa på tur är Halmstadsduon Summer Heart, med förlutet i indierockbandet Dial M For Murder. Det är skev och söt indie-elektro, med falsksång och svävande melodier.

- Man kan köpa våra kassettband, men tyvärr inte idag för vi glömde dem hemma i Halmstad, säger de och jag ler upp mot den klarblåa indiehimlen.

***

Urban Cone, en kvartett unga stockholmskillar som börjat nå ut ganska långt,  inte minst på indiedansgolven med hitlåten Urban Photograph.

Att killarna träffades på musikgymnasiet Rytmusmärks eftersom de ofta väljer att klura till det lite, i såväl arrangemang som harmonier och sättning, men det är samtidigt väldigt bra. Brittiskinfluerad indierock, med mycket sväng, orgel och två grymt karismatiska sångare som turas om.

Det går att hitta referenser till allt från Radiohead till Doves, men också mer dansanta saker och stundtals lite drag åt både soul och elektronika.

Klar hitpotential har de onekligen i alla fall – och det är nog inte alla tonårsband som klarar av att få igång en publik på nästan 2 500 personer.

Urban Cone har nyligen skrivit kontrakt med stora Universal Records och det skulle förvåna mig mycket om de inte är ordentligt stora inom en snar framtid.

***

Tobias Isaksson och hans Azure Blue gör också en riktigt fin spelning, bakom solglasögo och med klockspel, congas och snygga gitarrstämmor som andas brittiskt åttiotal och finsmakarpop.

Väldigt kul att se att det funkar minst lika bra för en så stor publik också, för oss som sett bandet på betydligt mindre scener tidigare.

***

You Say France, And I Whistle är ett band som funnits med frekvent på huvudstadens livescener de senaste åren – och det inte är svårt att förstå varför folk bokar dem.

Det är glad, sprallig, tokrolig pop med ingredienser som melodica, koskällor och ett tjog gosedjur utspridda på scen.

***

Det allra största utropstecknet av festivalens sju band var för mig personligen dock Wild At Heart.

Drömsk och vackert svävande popmusik, med syntar, dubbla trummisar (exakt hur koolt är inte det!) och sångaren Erik Lindestad som en självklar frontfigur, med Li Stanley vid sin sida på omväxlande sång, bas och synt.

Tidigare hette de Cleast Eastwood och rönte vissa framgångar på indieklubbscenen, men sedan 2009 har de sitt nuvarande namn och har bland annat fått med låten Get Related på en av ultrahippa franska skivbolaget Kitsunés samlingar.

Jag kommer att tänka på band som Twin Shadow, Wild Nothing och Kisses, några av de bästa nya band som kommit fram de senare åren.

Själva har de beskrivit sig som ”den felande länken mellan Neil Tennant och James Brown. Som om Junior Boys kraschade en hip hop-efterfest på Södermalm”.

Det ä bara att instämma och hoppas på flera livstecken från bandet snart igen!

***

Klockan nio går så Emil Johansson och hans Parker Lewis upp på den lilla scenen och avslutar festivalen med sin hjärtskärande vackra svenskpop om pengar och leenden. Musik som känns på riktigt, utan larviga manér eller trötta hipstermössor.

Nya singeln Över Kilsbergen har redan hunnit bli en självklar hit – och när det är dags för avslutningen säger Emil:

- Vi har nog aldrig sjungit den här så här nära Strandvägen förut, och tillägger sedan att den kommande låten är tillägnad till alla som vill byta regering.

Sedan sjunger åtminstone tusen personer med i allsången till Ingen Så Blå.

Och solen går ner bakom Vasamuseet medan de dryga två tvusen tar picknickkorgar och vinflaskor i händerna och strosar ut från Djurgården i sommarkvällen efter en alldeles strålande bra dag.

GUSTAV GELIN