Jag tänkte egentligen inte åka till Storsjöyran.

Dels för att jag ska besöka sju andra festivaler i sommar, dels för att stålarna inte flödar i mina fickor och dels för att Storsjöyran för mig har varit en rätt meningslös festival.

Nu hamnade jag här iallfall, det var liksom på vägen hem till mina föräldrar och pojkvännen skulle hit.

Det enda jag tänker, efter första dagen är "HERREGUD om jag hade missat det här!".

***

Östersund i sig är en charmerande liten stad. När jag klev at bussen igår efter en smärtsamt lång resa var det så tyst att jag stälde mig och sa ”La La La La” för att kolla om jag blivit döv. Och då stannade bussen mitt i stan. Jag var inte döv, det är helt enkelt bara väldigt tyst här.

Området är lagom stort, det tar inte många minuter mellan scenerna vilket jag uppskattar. Hur mycket jag än gillade Peace & Love så åker jag inte dit igen förrän det finns Segways att åka runt på.

Staden har otaligt många fina detaljer som man bara inte kan låta bli att älska, typ grön/vit/blå övergångsställen.

Grön/vit/blå är alltså Jämtlands färger. Gågatan är murad av gyllene gatustenar som tydligen skapat ett jäkla rabalder eftersom de måste bytas/städas vilket kostar massvis med kulor. Sedan har de en egen arme, JRA – Jämtlands Rebuplikansa Arme och en president som har ett eget öl och anländer till festivalen i luftskepp/stigandes ur marken i ett DJ-bås eller på elefant.

***

Östersund är också årets mathuvudstad. De har de dock inte överhuvudtaget bevisat. Än.

Festivalens första mål mat var en vilt-tacos, köttet var gott, men resten? Vad var det? Och för 100 pix med dricka? Kom igen!

Langos var fruktansvärd också men kanske värst var när jag skulle beställa dricka igår, en alkoholfri öl och två Dagens. Bartendern tittade på mig och svarade ”Finns det alkholfri öl och vad är det i en Dagens?” Ungefär där tappade jag respekten för mathuvudstaden.

***

Men första dagen var fin, fin musikmässigt. En lagom mjukstart.

De första som jag såg var Trans Europe Express, Titiyo är galet snygg och Heroes är en magnifik låt att höra med en tjugo man stark kammarorkester. Ibland glömmer jag hur bedövande bra Kraftwerks elektroniska rytmer är.  

Icona Pop är också elektroporr. Caroline och Aino är både assnygga och asbra. Med ett alldeles för kort set dock. Och eftersom man aldrig kan få nog med electropop gick vi till Niki & The Dove efter misärbeställningen i baren där Dagens inte fanns.

Väl inne i Hacienda-tälten ställer sig två killar bakom mig. De är i 25-årsålder och utprister ”Men VAFAN, de är ju hippies!”. Sedan vänder de på klacken och går. Synd för dem att de missade en grym konsert.

***

Men bäst av allt igår, utan tävlan var Autisterna. Sångaren Per-Olof är så underskönt charmig att jag bokstavligt talat ville kissa på mig, skrika sextrakasserier och klättra över kravallstängslet.  

Han svänger på micksladden, pratar till publiken på den mest silkeslena jämtländskan och leverera felfri ljuvpop. Historierna han sjunger fram får hela min organism att själva. Vackra, underbara människa. Jag och Lisa som vi bor hos stod där och dreglade ikapp.

Jag skickade ett sms till Autisternas bokare och frågade varför han inte har invigt mig i denna värld bättre.

Han svarade att han bokar så många bra band och att vi heller inte får missa Alexis Weak på Yran. Jag svarade att jag skulle kasta Alexis till vargarna om jag fick en till låt med Autisterna.

***

Sedan hade vi också Mohammed Ali som inte riktigt floats my boat och Tove Styrke som har en jäkla talang men är mer Barbie Spice än något annat. Och är det Kishti som lärt henne klösa som en katt?

Hur som helst. Nu börjar fredagen, Bring it Östersund!

Eller som Hansi Friberg skrev på Twitter igår

Citat nyss: "Vart var det nu vi är någonstans? Härnösand eller Örnsköldsvik?" (vi är i Östersund) #yran11

EMELIE PERSSON