1995 såg jag Pulp på Lollipopfestivalen i Stockholm.

16 år senare nämner Jarvis Cocker den konserten på Göteborgs 2010-talsmotsvarighet Way Out West.

Pulp var gamla redan på 90-talet och hade harvat i indieträsket i nästan femton år innan de plötsligt slog igenom gigantiskt världen över den där magiska britpopsommaren 1995.

Nu har Pulp återförenats igen efter splittrandet för nästan tio år sedan och Jarvis Cocker är snart femtio år gammal.

Håret har grånat och han är möjligen aningen tärd i ansiktet. Men gesterna är desamma, teatraliska, rentav spexiga stundtals och med små försök att vara någon sorts sexsymbols-shaman.

Men till skillnad från den tidens stjärnkollegor som Brett Anderson i Suede eller bröderna Gallagher i Oasis är Jarvis både snygg och värdig fortfarande.

Att det här är Jarvis Cockers soloshow råder det ingen som helst tvekan om.

Han småpratar och drar anekdoter mellan låtarna, berättar att det är internationella dagen för vänsterhänta och pratar lite hastigt om upploppen i England den senaste veckan.

***

De öppnar med Do You Remember The First Time och bränner sedan av ett knippe gamla 90-talshits med Razzmatazz, Mis-Shapes och Babies som klarast lysande stjärnor.

Först i sjätte låten Disco 2000 tänds det till på verkligt allvar och det enorma publikhavet får Slottsskogen att gunga.

Stundtals blir det lite väl galet. Som när han under I Spy går runt med en ficklampa och lyser i ögonen på publiken eller innan Sorted For E’s & Wizz börjar svamla och blåsa i en båt-tuta, självklart som en ravekoppling till låttexten, men ändå på gränsen till sinnessjukt.

Och när de avslutar med först en massivt storslagen This Is Hardcore följt av en stegrande och exploderande Common People, nationalsången för oss indie-sjuttiotalister. Då kapitulerar jag och blir den där 19-åringen med högerarmen viftandes i luften och bara vrålar ut i Göteborgsluften:

You will never understand

How it feels to live your life

With no meaning or control

Or with nowhere left to go

GUSTAV GELIN