Bruce Springsteen berör på alla plan. Jag gråter, skrattar och kan inte stå still. Det är inte första gången och jag tycker att jag borde vant mig vid det här laget. Detta till trots står jag vid Orange efter Twist & Shout klingat ut och känner mig totalt överkörd. 2012-07-08 15:13

I tre timmar visar Springsteen att han trots sina 63 år fortfarande kan konsten att få en publik i trans. Hela festivalen står samlade och sommarnatten vill aldrig ta slut. Som om inte Springsteen själv vore nog bjuds Roskilde även på ett gästspel hip-hoparna från The Roots under E-street Shuffle.

De dryga tre timmarna är en enda lång fest. Bruce och Little Steven skakar rumpa på Glory Days och i vanlig ordning får en lycklig kvinna ur publiken ta en svängom med bossen under Dancing in the Dark. Under näst sista extranumret 10th Avenue Freeze Out stannar Springsteen tvärt och på storbildsskärmarna visas bilder av Clarence Clemmons upp. Inte ett öga är torrt när publiken får se den bortgångne saxofonisten och vänskapen som fanns mellan honom och Bruce.

Bruce Springsteen är med sin energi och engagemang fortfarande något av det största som finns i musikvärlden och en kväll som denna finns det inget som kan hejda honom. Det enda som tynger mitt hjärta när jag lämnar scenen är att jag, trots att en dag återstår, har upplevt festivalens absoluta höjdpunkt.

Text: Albin Rossing