14 år har gått sedan sångaren Dennis Lyxzén och kompani lade hatten på hyllan och bad folk döda dem om de någonsin valde att återförenas. Nu står de här i Göteborg och de orden är ett minne blott. 2012-08-10 10:53

Explosionen som inträffar när ridån faller ner och blottar Refused är utan dess like! Trots att publiken är en annars timid hipsterpublik, så är det inte en enda människa som står still framför Way Out Wests största scen - Azalea. Det röj som genereras får mig att omedelbart be en stilla bön över att djuren i Slottsskogens djurpark nu har någon slags semester... Skakningarna i marken, som skapas av tusentals fötter som hoppar i takt, får mig att nästintill vackla till trots att jag inte rört en muskel i min kropp.

Men, och det är ett stort men i Refused-sammanhang, även om publiken är givmild med sitt gensvar och i varje ton bevisar sin kärlek för bandet så skönjer man en viss amputation av den vasshet på scen som bandet annars är kända för. Om detta beror på att bandmedlemmarna är plågsamt medvetna om att ljudsystemet, hittills under festivalens gång, lämnat mycket att önska - eller att de helt enkelt är väldigt trötta, lämnas åt oss att spekulera i.

Dennis Lyxzén är inte känd för att hymla med sina politiska åsikter, snarare är det så att han har för vana att skriva den i pannan på sig själv. När Refused fortfarande var aktiva och skapade ny musik, så tenderade deras låtar att uppvisa en mörk syn på omvärlden - en produkt av ungdomens dystopiska synsätt, om man vill uttrycka sig så. Frontmannen Lyxzén var inför denna återföreningsturné mycket orolig för att deras musik skulle kännas orelevant och daterad men han insåg ganska snabbt att musiken, enligt honom, agerat som dödsprofetior som nu slagit in. Reinfeldt har alltså inte sitt största fan i Refused. 

Text: Sandra Hellstenius