Ryktet om TV-serien Angels In America spred sig snabbt: ”Äntligen en intelligent TV-produktion” basunerade medierecensenter ut redan efter att de bekantade sig med den imponerande rollistan som bland andra namnkunniga skådespelare bestod av Al Pacino, Meryl Streep, Emma Thompson, Mary-Louise Parker och Jeffrey Wright. Manuset skrevs av Tony Kushner och det byggde på hans sju timmar långa Broadwayhit Angels in America: A Gay Fantasia on National Themes och som erövrade åt honom bland andra prestigefyllda premier även Pulitzerpriset och två Tony utmärkelser. Addera sedan att för regin stod ingen mindre än Mike Nichols som redan år 1966 filmade Who’s Affraid Of Virginia Woolf och som måste betraktas som en av de bästa, om inte den bästa, pjäsöverföring till film någonsin. Och visst var Angels In America intressant att se men det var också ett lyckodrag att denna miniserie visades så snabbt på svensk TV efter dess USA-premiär, med hänsyn till att någon evig klassiker lär denna serie aldrig bli.

Visst fick den 11 statyetter på den 56:e Emmygalan men de gick först och främst till alla dessa stjärnskådespelare och så premierades även det i det bigotta USA för sammanhanget vågade ämne: homosexualitet och Aids. Den tyngsta Emmyutmärkelsen ”bästa drama” gick således inte till Angels In America utan näst flest röster gick till manusförfattaren Aaron Sorkins för The West Wing / Vita Huset och vinnaren, författaren David Chases för Sopranos.

Musik från Angels In America av Thomas Newman kommer dock glädjas en längre livslängd.

Liksom exempelvis temat från författaren Allan Balls TV-serien Sex Feet Under, även det komponerat av Thomas Newman, är temat från Angels In America redan på väg att bli en klassiker, det vill säga det spelas gång på gång radiostationer världen över. Thomas Newmans nymodiga orkestrering där flertal preparerade instrument – piano, gitarr, violin – tillsammans med oboe, flöjt och luta spelar en framträdande roll, gör honom nästan lika mycket igenkännande som Frank Zappas eller den nedannämnde Ennio Morricones specifika instrumentering och toner.

Newmanfamiljens påverkan på Hollywoodmusiken kan knappast överskattas. Den började redan när Alfred Newman blev chef för musikavdelningen på 20th Century Picture, sedermera Fox och där han jobbade i inte mindre än hela 20 år. Han har inte bara engagerat de numera världsberömda genikompositörerna Bernard Herrmann, John Williams och den nyligen bortgångne David Raksin, utan även sina i hög grad begåvade bröder Emil Newman och Lionel Newman.

Minns du musiken till ”Hitchckock-liknande” musiken i filmen Throw Momma from the Train? Den är komponerad av David Newman, Alfred Newmans ena son. En annan son, den för denna recension aktuelle Thomas Newman, är författaren till musiken till filmerna Up Close and Personal, The Shawshank Redemption, The Green Mile, Meet Joe Black, American Beauty, Erin Brockovich, Fried Green Tomatoes at the Whistle Stop Cafe, Scent of a Woman och The Horse Whisperer. Icke minst samspelet mellan den sistnämnda filmens bildskönhet och Newmans musik underkastas studier på musikaliska högskolor.

Den store, store Randy Newman, tillhör också samma musikaliska Hollywoodfamilj. (Alfred, Lionel och Emil är hans onklar.) Om Randys musik till Milos Formans film Ragtime kan man skriva en lång avhandling men och framför allt kan man lyssna på den om och om igen med stor behållning och ständigt ny upptäckarglädje. Och manusförfattaren Gary Ross filmregidebut Plesantwille stöds på de av Randy Newman välkonstruerade musikaliska kryckorna.

© Vladimir Oravsky