Om Freaky Friday-soundtracket har jag samma uppfattning som det föregående, nämligen att det presenterar liknande eller samma musik som vilken kommersiell radiostation som helst.

Gruppen Lillix förekommer på båda och på båda framför dessa fyra tjejer samma låt What I Like About You. Musiken på Freaky Friday-albumet är något hårdare och något snabbare än på albumet ovan. Det sägs också att Freaky Friday är en bättre film. Jag hoppas att så inte är fallet eftersom jag hade otur att få den serverad för mig inte mindre än hela två gånger på två olika flyglinjer och det var ungefär två gånger för mycket. Handlingen är i korthet att en mor får sin dotters personlighet och vice versa och på det viset vinner båda förståelse för varandra. Ja så, det är kanske identitetsbyte som bör förskrivas våra politiker vid köttgrytorna för att de skall fatta hur de utslagna har det. Skulle de utslagna då kunna begripa hur våra köttgrytepolitiker kan hålla sig så alienerade från den svenska vardagen? Jag tvivlar på det. Visst är omvändelse möjlig men den inträffar ungefär lika ofta som ett mirakel.

Britney Spears gjorde låten … Baby One More Time berömd och vice versa, hennes artiststatus stärktes tack vare det starka och genomträngande stycket. På Freaky Friday-soundtracket framförs det av Bowling For Soup på ett hest och skröpligt och enligt min smak, mera tilltalande vis.

Soundtracket bjuder på ett flertal covers på redan kända låtar och samtliga dessa låter enligt mig mer anslående än ”originalet”. Det är möjligt att det finns en genomtänkt tanke bakom denna presentation av covers, förutom den att okända artister kostar alltid en betydligt mindre påse pengar än deras lyckligt lottade kollegers. Denna coverstaktik förstärker nämligen filmens budskap, att allt känt innehåll blir bättre om det serveras medelst ett annat hölje… Kommersen har upptäckt och skördat stora framgångar med detta varje gång den säljer gammal tvål i ny förpackning, och politiska partier tror sig kunna manipulera oss med samma lätthet. KDS blir till KD, VPK till V och den socialdemokratiska rosen liknar en övermogen tomat.

© Vladimir Oravsky