Hurra, hurra, en svensk film, äntligen. Det är inte ofta man får skriva om en sådan. Jag känner mitt ansvar. Vi borde alla kämpa för en stark filmindustri. Även om svenska filmer inte alltid är värda ett hurra-rop, borde vi hellre fria än fälla. Eller? Jag ställer frågan till dig.

Jag har inte sett filmen, det var faktiskt utsålt när min yngsta dotter och jag spontant bestämde oss för att gå på en lokal biograf en regnig och blåsig sommarkväll. Några säger att den är jättebra och andra tar sig för näsan. Men så är det med de flesta filmer. Inte minst ungdomsfilmer. Man mognar liksom i olika takt.

Det finns 14 låtar på skivan Musiken från filmen Hip Hip Hora! Med två undantag är samtliga låtar typiska tonårsdiscoskakauppochnerlåtar. Och eftersom vi svenskar är mycket kosmopolitiska och vill även likna den stora filmnationen i väst är 12 av dessa 14 låtar sjungna på engelska. Är det måhända med tanke på export? Varför har då skivan en svensk titel? Bara en låt är på svenska, Timbuktu rappar Hjälp dä brinner. Timbuktu är ingen Björn Afzelius men Sverige behöver hans samhällsengagemang och således jag inte bara friar utan stödjer honom.

© Vladimir Oravsky