När vi äntligen befinner oss i den svenska språksfären så vill jag uppehålla dig här en stund till genom att bekanta dig med skivan Tonefilm. Dess förpackning är inte lockande, men ändå definitivt vacker. Det är en paradox i sig själv och den är själsbefryndad med sitt innehåll. Inget av de 10 numren som Tonefilm erbjuder bör snurra på som bakgrundsmusik, det är de för komplicerade för, även om numret Ser ni Lena jag ser Lena och Ola åtminstone delvis bjuder på en repetitiv semihypnotisk ljudslinga. Och inte heller förmår den mig att lyssna koncentrerat på den. Varken på dess helhet eller ens på de enskilda numren. Dess innehållsmässiga standard är alltför idéfattig och anorektisk.

© Vladimir Oravsky