Någon av TV-kanalerna visade några filmer från den starka, första blaxploitationvågen för en tid sedan. Man ville troligen utnyttja tillfället och haka på det nyvunna intresset för blaxploitationsfilm som uppstod när filmpublikmagneten Shaft av regissören Gordon Parks och med den afroamerikanska stjärnan Richard Roundtree spelades in på nytt. I den nya versionen var det Samuel L. Jackson som fick förkroppsliga den hårdkokte privatdetektiven John Shaft och regiuppdraget gavs återigen till en svart regissör, den här gången John Singleton. Blaxploitationfilmernas kännetecken var en tidstypisk 70-tals afroamerikanutstyrsel med afrohår, läderkläder, massiva guldringar och kedjor, droger i alla dess former och dito sex och våld. Dessutom hade dessa filmer alltid ett starkt musikaliskt ackompanjemang, exempelvis som i den första Shaft-filmen, komponerad och framförd av Isaac Hayes som också fick en välförtjänt Oscar för den. Vägen med filmer med svarta aktörer i centrala roller stannade inte bara vid deckare och kriminalhistorier utan den spred sig precis över alla filmiska genrer, allt ifrån pornografiska filmer till horrorfilmer. Blacula med sin sequel Scream, Blacula, Scream är ett exempel på den sistnämnda. Naturligtvis var även Blacula-filmerna försedda med starkt soundtrack men jag mindes dessa som mycket tidstypiska och kände aldrig något behov av att damma av dem. Därför är min överraskning av det mera positiva slaget när jag lyssnar på en färsk återutgivning av Blacula-soundtracket. Alla numren är signerade Gene Page och är skrivna och framförda i hederlig och definitivt hållbar funk, soul och jazzstil. Som sagt, en glad överraskning.

© Vladimir Oravsky