Matrix är inte bara en tredelad filmskapelse av The Wachowski Brothers, det är också ett varumärke och en industri. Matrixprodukter är först och främst reklampelare för andra Matrixprodukter vilka i sin tur återigen är reklampelare. Den friska fläkt som den första Matrixfilmen spred kring sig blev förbrukad, unken och saknar syret. Visserligen klirrar det i Matrix inkomstpåse men kan klirret betraktas som en tillfredställande slutstation?

Soundtracket till trilogins sista del är en enhanced CD, det vill säga, så som jag skrev ovan, den bjuder på mer än bara musik. Den innehåller: The Matrix RevolutionsTM: Movie Trailer, The MatrixTM Comic Book Preview, The Matrix RevolutionsTM Tunnel Recon Video Game. Själv skulle jag nöja mig med bara musiken, men mitt krav är att jag uppfattar den som meningsfull och bra. Och jag gör det. Jag tycker att The Matrix Revolutions-soundtracket är generöst på stämningar, stilar och spänning. Det bjuder på musik som upplevs med och känns i hela kroppen, den är synlig det vill säga den återskapar de bilder den är skriven till, den är präntad i den klassiska Hollywoodfilmmusiktraditionen men känns ändå egen och specifik. Ett av plattans nummer är skapad av Pale 3.

Du har säkerligen tidigare kommit i kontakt med multikonstgruppen Pale 3 som består av australiensaren och grundaren av drum and bass-rörelsen Johnny Klimek, tysken och förre detta Nina Hagen Band-medlemen Renhold Heil, Run Lola Run-filmregissören Tom Tykwer och Air-vokalissan Beth Hirsch. De har gjort soundtrack till många filmer och TV-serier allt ifrån den ovannämnda Run Lola Run till Jerry Bruckheimers TV-serie Without A Trace.

Soundtrackets två semireligiösa teknonummer är skrivna och framförda av Don Davis och Juno Reactor. På dessa kan man förutom Juno Reactor höra vokalisternas Lakshma Shankar och Azaam Alis distinkta sång, flöjtisten Deepak Ram, men huvudsakligen de uppburna perkussionisterna Mabi Thobejane och Greg Ellis. Den religiösa undertonen i denna blandning av tekno & drumline är uppenbart. Shamanernas och trollkarlarnas musikinstrument nummer ett var alltid den monotona, transframkallande trumman.

Alla övriga numren är skrivna av Don Davis och honom har jag presenterat i förra numret av Filmrutan.

© Vladimir Oravsky