Love Actually är Richard Curtis regidebut. Hans manus är dock få tevetittare och kanske även biobesökare obekanta med. Han har skrivit manus till filmerna

Bridget Jones’s Diary, Notting Hill, Robbie the Reindeer in Hooves of Fire och Bean: The Ultimate Disaster Movie. Curtis har även skrivit en massa material som gjorde Mr Bean och hans framställare Rowan Atkinson känd och älskad över hela världen. Vad får man dra för slutsatser av denna encyklopediska kunskap? Åtminstone två. Den ena är att Curtis är förtjust i den episodiska berättarformen där händelser radas upp efter varandra, och att musiken har en essentiell plats för honom i atmosfärskapande roll. Att ”hans musik” består således av en hopplock av olika i tiden utspridda nummer är en konsekvens av hans skaparsignum. Love Actually bekräftar detta.

Filmen Love Actually fick mycket positivt mottagande trots att den undviker att berätta vilken olustig värld vi lever i. Den koncentrerar sig på att berätta för oss det välkända faktum att kärleken är en så pass stor kraft att ingen kan motstå den. Och det spelar ingen roll var på samhällsstegen man befinner sig, den drabbar lika väl en brittisk premiärminister som en springpojke. Alla dessa människor, allt ifrån anonyma servitriser till kända författare förälskar sig någon gång i någon, kärleken träffar dem som en blixt från en klar himmel, de förlorar totalt kontroll över sina känslor, sitt omdöme och sina handlingar, de förälskar sig alltid i någon som varken ståndmässigt eller intellektuellt passar dem, enligt gängse normer sett och kärleken vinner alltid och den står för en oantastlig happy end-förening.

Är detta något att applådera?

Varför inte?

I den värld där alla människor är halvor av ett potentiellt kärlekspar, och där fattigdom, arbetslöshet, sjukdomar, mutor och kring inte utgör något hot längre, där kan detta vara det främsta budskapet och bör definitivt vara värt att uppehålla sig vid.

I en scen presenteras vi för två killar, en mörkhyad och en vit. Man får en känsla av att de älskar varandra, eller åtminstone att White Anglo-Saxon Protestantten är förälskad i den koloniale invandraren. Snart introduceras vi till en kvinna och det visar sig lika snart att hon inom loppet av några minutera skall gifta sig med den mörkhyade mannen. Vi får veta också att WASP-en anses vara något negativt inställd till den nyblivna hustrun. Association till ett annat triangeldrama av liknande konstellation är given, vi tänker på den mörke Othello, hans ljuva blonda Desdemona och så, naturligtvis, Jago. Men det visar sig så småningom att Curtis Jago inte stökar enligt den klassiske shakespearianske och verdianske Jagos metoder, utan att hans sätt att så tvivel hos både Othello och Desdemona är genom att bekänna färg och avslöja för henne att han är djupt förälskad i henne, ungefär så som Demetrius är djupt och olyckligt förälskad i Hermia och som i sin tur är förälskad i Lysander i Shakespeares odödliga komedi Midsummer Night’s Dream.

I Curtis film möter vi för första gången denna samtida trio av Jago, Othello och Desdemona i en kyrka där de två sistnämnda skall lova trohet för varandra. I stället för att vi och bröllopsscenens gäster bjuds att lyssna på exempelvis Felix Mendelssohns berömda Bröllopsmarsch från orkesterverket Midsummer Night’s Dream, bjuds vi på Reg Presleys Love Is All Around. Och så visar det sig att många av bröllopsgästerna är musiker som har sina musikinstrument med sig och alla dessa reser sig och spelandes hyllar det omaka bröllopsparet. Bröllopsparet blev överraskat och så blev även vi, biografbesökare. Denna musikaliska iscensättning är emblematisk för hela filmens berättarstruktur: vi presenteras gång på gång för det oväntade. Så bör ett samspel mellan musik och handling alltid fungera.

Reg Presleys Love Is All Around omvandlas till Christmas Is All Around och John Lennons kanske världens mest kända singel, framförd live i världens första globala, satelitöverförda TV-program In Our World, den 25 juni 1967 och som sågs av minst 350 miljoner människor samtidigt och blev hit # 1 i Storbritannien, Irland, USA, Kanada, Argentina, Australien, Västtyskland, Schweiz, Spanien, Polen, Israel och Danmark, All You Need Is Love, framförs av något så obeständigt som Lyndon David Hall.

Beach Boys framför sin egen låt God Only Knows. Den är från 1986. Joni Mitchells Both Sides Now är från 1968. Och så bjuds vi på Otis Reddings White Christmas även den från det mytomspunna revolt- och krossade drömmarsåret 1968. Songbird, här framförd av Eva Cassidy är från 1992. Here With Me, i filmen framförd av Dido, är från 1999. Den övriga musiken är från år 2003 och låter även så. Den är lättsmällt och knappast oroande. Mina unga 17-18-åriga kamrater verkar tycka bra inte bara om den utan om hela soundtracket.

© Vladimir Oravsky