Nu smäller det. Nya, lite coolare, amerikanska Salander har premiär och vi är många som ser fram emot en riktigt anemisk Rooney Mara.


Jag minns när Noomi Rapace år 2008 gjorde sina första stapplande intervjuer om sig själv som Lisbeth Salander. Första filmen skulle snart ha premiär. Noomi Rapace skämdes så att hon knappt kunde sitta upprätt i morgonsofforna.

- Älskling, kolla, Noomi Rapace sågar filmen! ropade jag exalterad till min flickvän. Det var första gången jag såg en huvudrollsinnehavare bli generad över både sin egen prestation och karaktären hon spelade.

Jag minns inte exakt vad hennes motivering var. Men det var något hon skämdes över.

I dag är det annat ljud i skällan. I intervjuer hyllar hon filmen, Lisbeth Salanders komplexitet, regissören, och alla andra inblandade i produktionen.

Själv tycker jag att det Noomi den äldre hade mest rätt. Noomis skådespel är i den första filmen svajigt och karaktären är inte speciellt trovärdig. Framförallt är halsbandet ett präktigt fiasko.

Efter att ha genomlidit den första filmen skippade jag de två efterföljande. Men jag blir sugen på att se den nya, lite coolare, amerikanska filmen.

På trailern ser Rooney Mara ut att vara ett, kanske två, steg i rätt riktning. Inte helt på pricken, men det är i alla fall inte löjeväckande dåligt. Hon ser blek och manisk ut. Och hundhalsbandet a la S/M-nazist är bortplockat.

Johan Nordström