Sabba stämningen med bra animationer? Som det var nu satt man ju och fnissade och visste inte riktigt var man skulle göra av sig själv efter allt elände.

Det var väl ett par ställen som kändes onödigt explicita, men på det hela taget var det ju inte så äckligt, mest omtumlande och uppslitande. Jag tror dock inte filmen hade lidit om man strök de värsta excesserna, den skulle ändå sitta som en vedklabbe i skrevet.

Fundering kring sista frågan: knappast kärlek, mer då ett kliniskt intresse och en vilja att lyckas där övrig vård går bet. Hon sa ju också att han hade blivit väldigt frånvarande och inte brydde sig om sonen och henne sista året.
Jag tolkade det som att han bara ville "återställa" henne, inte för kärlekens skull, utan för att visa att han kunde. Kanske med ett visst mått av sadism också.

Håller med om 1 och 3. Den är ju överlastad symboliskt.

Däremot tolkade jag det ju som att hon medvetet tog livet av sonen:

1) Hon visste att han rörde sig fritt när dom sov men berättade aldrig det för maken.
2) Hon såg när han klättrade upp på bordet men struntade i det.
3) Hon lät sonen, hela sommaren på "Eden" (när maken jobabde), ha skorna felvända vilket ledde till en missbildning i foten (enl. obduktionsrapporten) vilket i sin tur ledde till att foten vek sig på fönsterblecket.

Mja, det känns som att man får bortse från filmens tydligaste teman för att reducera det hela till att handla om rädsla.

Det första jag tänkte när jag gick ut ur salongen var att von Trier måste ha haft en jävligt dålig relation till sin mamma. Antichrist är, som jag läser den, först och främst en uppgörelse med kvinnan.

Rädslan är i och för sig viktig - men den är instrumentell. Hon är rädd för Eden, paradisträdgården, eftersom hon vet att det är där kvinnan ursprungligen blir förtappad och drar med sig mannen i fallet.

Nu är ju inte mannen utan skuld. Dafoes karaktär är frånvarande och avlägsen, ända fram till att hon blir sjuk. Då blir hon plötsligt intressant, eftersom han får chans att bevisa för sig själv och för världen vilken skicklig psykolog han är.

När hon väl blir botad blir hon därför galen av rädsla över att han ska lämna henne - för vad är hon nu värd, utan sina psykiska problem?

Så slutar det iallafall med att hon blir förtappad och att hon försöker dra med sig mannen i fallet.

Slutscenen i epilogen, när hundratals kvinnor strömmar förbi Dafoe, läser jag som att de också nu är på väg att bli förtappade och onda. Men det kanske är en grund tolkning.

Överlag måste jag säga att det var en oerhört tung upplevelse att se filmen. Jag vet inte när jag känt mig så genuint illa till mods sist. Och det var inte enbart på grund av de grövsta scenerna.

Jag såg Antichrist i lördags. Igår såg jag My Bloody Valentine i 3D. Den kändes som Smurfarna firar jul i jämförelse.

Jag håller med dig, om man bortser från när djuren står bakom ungen som hoppar.

Även jag instämmer. Min första tanke var "Hur fan kan dem ha fångat det där på film?" när jag lite senare insåg att det förmodligen var datoranimerat :)

Så var det. Hennes stora sorg var också en skuld i att inte ha stoppat sonen utan istället forsatt knulla. Ett beteende som kanske etablerades i skogen när hon var där själv med sonen.

Ganska intressant artikel. Men kan man inte även se von Triers utsatta och skambelagda kvinnogestalter deskriptivt soåväl som preskriptivt. Jag har ofta känslan av att han analyserar fenomenet kvinnoförtryck i minst lika hög grad som han försvarar det. De borde åtminstone tagit upp den vinkeln, om inte annat för att vederlägga den.

Inte så imponerad av artikeln, tycker skribenterna att de har ensamrätt på att tolka filmens budskap? För det är ju inte Von Trier själv som "straffar" kvinnan, utan snarare hennes manliga motspelare, som knappast framställls som mer sympatisk än kvinnan.

Att inte erkänna att von Trier återigen offrar kvinnan på sitt altare tror jag faktiskt är ett utslag av att vi tillåter våra stora manliga konstnärer att vara lite extra sexistiska.

Den där artikeln läste jag igår och den gjorde mig så arg att jag började fila på ett svarsbrev. Jag blir frustrerad av att de avfärdar en så välgjord och tänkvärd film som kvinnohatande. Visst, von Trier har ofta låtit kvinnorna i sina filmer bli offer eller martyrer, men det är ju för att de är protagonister. Jag menar som publik lider man med dem, och både von Trier och Charlotte Gainsbourg har sagt att den kvinnliga huvudpersonen i filmen antagligen är den Trier mest identifierar sig med.

*SPOILERS följer*

Det är inte heller bara kvinnan som är ett offer i filmen. Även mannen blir ju kastrerad när han får sitt könsorgan krossat och får dessutom benet sönderborrat och blir ihjälslagen med en spade och begravd i en grotta. Han återuppstår sedan och blir på så vis en ganska tydlig Jesussymbol. Detta innebär dock inte att han symboliserar den goda i filmen! Snarare tvärtom, jag menar att strypa sin fru kan väl knappast ses som att vända andra kinden till. Mannen i filmen är den analyserande, han försöker i ord och teorier utröna orsaken till sin frus sjukdom.

Om hon symboliserar den mänskliga naturen, så är han vårt behov att förklara den och skapa regler. Han symboliserar religionen, som är lite av boven i dramat enligt mig. Genom alla tider har mänskligheten fruktat sin egen natur, och vår sexualitet är en viktig och stark del av vår natur. Då kvinnan är vår livgivande hälft och mest påminner oss om vår natur, är det kvinnan som blivit symbol för det onda och systematiskt förtryckts och i många fall avrättats i det godas namn (ofta också i Guds namn) Kvinnans sexualitet är något fult, i bibeln står bl a att kvinnan är oren i ett visst antal dagar när hon haft sin menstruation har jag för mig.

Kvinnan symboliserar naturen, och är själv också rädd för den. Efter att ha studerat historiens förtryck av kvinnor så länge börjar hon till slut skämmas för sin natur samtidigt som hon inte kan göra sig fri från den. Hon börjar tro att hon är ond och det blir till slut en självuppfyllande profetia. I slutet av filmen har både mannen och kvinnan blivit könsstympade och fria från sina drifter. Först efter att mannen blivit kastrerad kan han bli en Jesusfigur, och när kvinnan gör sig av med sina drifter och upphöjs från den det mänskliga av religionen dör hon (när mannen stryper henne lyfts hon upp och dör sedan) Religionen vill gärna se jungfrufödslar och liknande, men någon sådan utväg finns inte, vi är barn av naturen, och om vi frånsäger oss våra drifter kommer vi att dö ut.

Filmen skildrar inte någon könskamp, och har ingen vinnare. Vi är alla förlorare för att vi fruktar vår egen natur. Det är den fruktan som återfinns i de flesta religioner och fortfarande formar könsbilderna i dagens sekulariserade samhälle. För mig är detta en väldigt feministisk film, och jag tycker det är sorgligt att dessa två artikelförfattare är för upptagna med att liksom kvinnan i filmen göra sig själva till offer, istället för att gå lite djupare i sin analys och kunna uppskatta filmen för detta. Men man ser vad man vill se.

Sedan tycker jag också att även Triers mest ivriga belackare borde inse att han inte är så genomskinlig att han avslöjar budskapet i sin film redan i titeln, där sista bokstaven formar det kvinnliga venustecknet. Jag tror att filmen är lite av ett test, de som tror eller tycker att filmen säger att kvinnan är ond har misslyckats. De är fast i historiens bild av kvinnan.

Sen är detta såklart min läsning av filmen, och den säger kanske mer om mig än om Trier, han kanske hatar kvinnor, vad vet jag. Men för mig är detta en feministisk och religionskritisk film, och ett mästerverk.

Mårten Blomkvist svarar klokt.

1. Det var nog fästingar skulle jag tro. Med all säkerhet har det någon symbolisk betydelse, men jag har inte kommit fram till tolkning på den ännu.
2. Hon tvingar på barnet skorna fel, och det verkar som Hon har gjort det under lång tid. Vid ett annat tillfälle i filmen säger en läkare att barnets fötter är deformerade, och röntgenbilden påminner om ett par bockfötter. Det kanske är sonen som är antichrist? Mest troligt är väl dock att det är kvinnan som ser sonen som ond, antingen för att han blev till genom hennes "onda" naturliga sexbegär, eller för att han tillhör det kvinnoförtryckande manliga könet.
3. Vet inte, men det är säkert möjligt.

*Lägger Possession i vill se-listan*

Inte jättelik, men jag skulle gissa att von Trier har sett Possession, hehe, för det känns som att allt jag har sett med von Trier kan härledas till Possession på ett eller annat sätt.