Melancholia - tolkningar - Analys
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Föregående
Nästa
Stäng tråden
Första nya
Hej, har precis sett Melancholia på DVD. Har någon hittat lite intressanta analyser de vill dela med sig av (förslagsvis via länk)? Har ni dessutom några egna tankegångar och analyser får ni hemskt gärna dela med er av de också. =)
Vad reprepresenterar de olika versionerna av Justine som vi ser i de olika halvorna i filmen? Är första delen bara en del av Justines sinnesvärld eller är första delen något som sker kronologiskt före andra delen? Vad tror ni är symboliken Von Trier vill inge med planeten i förhållande till handlingen? Och sist men inte minst; vad är grejen med hästarna?
Inte så mycket egna tankar, men lite frågor man kan bolla med i alla fall!
Vad reprepresenterar de olika versionerna av Justine som vi ser i de olika halvorna i filmen? Är första delen bara en del av Justines sinnesvärld eller är första delen något som sker kronologiskt före andra delen? Vad tror ni är symboliken Von Trier vill inge med planeten i förhållande till handlingen? Och sist men inte minst; vad är grejen med hästarna?
Inte så mycket egna tankar, men lite frågor man kan bolla med i alla fall!
Inlägget är ändrat 6/1 2012.
Jag inser att det är helt sjukt, men det är faktiskt första filmen jag såg sen 18/10. Och jag har i dagsläget inte heller sett en film sen Melancholia.
Jag läser mitt sista master år nu och jag är projektledare i ett arbete som de senaste månaderna krävt oerhört många arbetstimmar. Jag har helt enkelt vart tvungen att komprimera antingen mitt sociala liv eller mina fritidsintressen vilket har inneburit att filmtittandet har fått stryka med nästan totalt.
(Jag hinner dock med att kolla på några få serieavsnitt vilket inte syns på filmtipset)
Jag läser mitt sista master år nu och jag är projektledare i ett arbete som de senaste månaderna krävt oerhört många arbetstimmar. Jag har helt enkelt vart tvungen att komprimera antingen mitt sociala liv eller mina fritidsintressen vilket har inneburit att filmtittandet har fått stryka med nästan totalt.
(Jag hinner dock med att kolla på några få serieavsnitt vilket inte syns på filmtipset)
Hej
Första delen (bröllopsfesten) utspelar sig innan den andra delen. Där framställs Justine som en manodepressiv person som hittar på en hel del tokiga grejer. I den andra delen har hon fallit ner i en djup depression, där hon inte ens klarar av äta och tvätta sig själv etc. Sedan repar hon sig något och när jordens undergång närmar sig så är hon den som minst påverkas av detta. Von trier lär ha sagt i en intervju att han fick idén till filmen just från hans observation av att deprimerade människor låter sig påverkas mindre av stora katastrofer - de förblir liksom likgiltiga eftersom de redan varit inställda på att deras liv kommer att gå åt helvete.
När det gäller hästarna så finns det väl lite olika tolkningar men många djur sägs ju ha ett slags "sjätte sinne" som vi människor saknar när det gäller naturkatastrofer. Elefanterna i Thailand sprang väl till hög terräng innan Tsunamin tex. pga att de kände av lågfrekventa ljud.
Hästarna blev tysta innan planetkollisionen och kanske var det för att de precis som Justine "visste" att det var kört.
Första delen (bröllopsfesten) utspelar sig innan den andra delen. Där framställs Justine som en manodepressiv person som hittar på en hel del tokiga grejer. I den andra delen har hon fallit ner i en djup depression, där hon inte ens klarar av äta och tvätta sig själv etc. Sedan repar hon sig något och när jordens undergång närmar sig så är hon den som minst påverkas av detta. Von trier lär ha sagt i en intervju att han fick idén till filmen just från hans observation av att deprimerade människor låter sig påverkas mindre av stora katastrofer - de förblir liksom likgiltiga eftersom de redan varit inställda på att deras liv kommer att gå åt helvete.
När det gäller hästarna så finns det väl lite olika tolkningar men många djur sägs ju ha ett slags "sjätte sinne" som vi människor saknar när det gäller naturkatastrofer. Elefanterna i Thailand sprang väl till hög terräng innan Tsunamin tex. pga att de kände av lågfrekventa ljud.
Hästarna blev tysta innan planetkollisionen och kanske var det för att de precis som Justine "visste" att det var kört.
Inlägget är ändrat 11/12 2011.
Jag tycker det är konstrasten mellan systrarnas olika sätt att reagera på den stundande katastrofen som gör undergångsstämningen så otäckt påtaglig. Hade båda systrarna freakat ur eller ifall de båda tänkt, meh, who cares? så tror jag inte alls filmen slagit så hårt.
Min favoritscen är där den där de sitter vid uteplatsen kvällen då Melancholia är som störst på himmelen, ja, före stunden precis innan kollisionen då, och Claire får svårt att andas eftersom planeten stjäl en del av vår atmosfär...
Tycker den sätter stämningen så väl, den scenen, ja... den gör Melancholia till en av mina mäktigaste filmupplevelser någonsin.
Att Justine vet är en orsak till att hon är lugn, ja, men det är också melankolin som gör att hon inte bryr sig. En väldigt deprimerad person reagerar inte med samma instinktivt aggressiva självförsvar mot yttre våld som en psykiskt välmående människa. Tror det är samma sak med "yttre våld" från främmande himlakroppar mot vår... life is only on earth and not for long... but it sucks anyway so who gives a fuck?
Min favoritscen är där den där de sitter vid uteplatsen kvällen då Melancholia är som störst på himmelen, ja, före stunden precis innan kollisionen då, och Claire får svårt att andas eftersom planeten stjäl en del av vår atmosfär...
Tycker den sätter stämningen så väl, den scenen, ja... den gör Melancholia till en av mina mäktigaste filmupplevelser någonsin.
Att Justine vet är en orsak till att hon är lugn, ja, men det är också melankolin som gör att hon inte bryr sig. En väldigt deprimerad person reagerar inte med samma instinktivt aggressiva självförsvar mot yttre våld som en psykiskt välmående människa. Tror det är samma sak med "yttre våld" från främmande himlakroppar mot vår... life is only on earth and not for long... but it sucks anyway so who gives a fuck?
Jag tänkte så att för Justine är jordens undergång som en försoning, tvärtom för Claire helt enkelt. Filmen handlar även till stor del om krossade förväntningar, det är bröllopet som leder till Justines depression tolkade jag det som.
Något jag inte riktigt förstod var bron som Justines häst tvekade att gå över om jag minns rätt. Men jag antar att det har att göra med att hon inte kunde gå vidare i livet? Kunde inte gå över en del personliga broar om ni förstår vad jag menar?
Något jag inte riktigt förstod var bron som Justines häst tvekade att gå över om jag minns rätt. Men jag antar att det har att göra med att hon inte kunde gå vidare i livet? Kunde inte gå över en del personliga broar om ni förstår vad jag menar?
Like a bridge over troubled waters?
Goodbye to you my trusted friend.
I know it's over.
Goodbye to you my trusted friend.
I know it's over.
Jag tolkade också att bröllopet var droppen som fick bägaren att rinna över för Justine.
Har också funderat över ifall man kan se de två delarna som två historier om två olika undergångar - Justines och mänsklighetens. Tänkte på det för jag upplevde del ett precis lika ångestfylld som del två, och de hade båda en ganska eskalerande känsla av djupt obehag och "nu går det åt helvete".
Har också funderat över ifall man kan se de två delarna som två historier om två olika undergångar - Justines och mänsklighetens. Tänkte på det för jag upplevde del ett precis lika ångestfylld som del två, och de hade båda en ganska eskalerande känsla av djupt obehag och "nu går det åt helvete".
Jag uppfattar inte Claire med sin oro och sitt extrema kontrollbehov som psykiskt välmående, och ingen annan heller för den delen. Justine spelar åtminstone inte med i spelet. Hon ber om uppmärksamhet, men ingen lyssnar, ingen ser henne (utom barnet). Att protestera mot en sjuk värld är väl på sätt och vis ett sunt beteende. Motsatsen: att bete sig ”fullt normalt”, att inte bli deprimerad i ett sådant sammanhang där den undertryckta rädslan för melankolin genomsyrar varje andetag, är väl om något galet.
Jag håller inte alls med om det. Jag tycker att von Trier har en alldeles för romantisk syn på deprimerade människor som att de vore någon sorts "sanningssägare". Faktum är att Justine beter sig vidrigt mot andra människor och att hennes syster bara vill henne väl. Systern är enligt min mening en väldigt sympatisk person.
Tycker enda slutsatsen Justine gör, även fast hon inte skriker ut det är att "jorden går under, med den går allt över, det är bra så". Att hon kallade Claires förslag om vin på altanen medan de såg på undergången för skit kanske var taskigt, men efter det tyckte jag ändå hon framstod som sympatisk när hon byggde den där skyddskojan, faktiskt inte bara till Claires pojke utan även till Claire själv.
Jag vet att när jag varit deprimerad, så har jag bara kunnat trösta mig med självmordet, att det går att göra slut på det. Det finns inte tankekraft till annat än att tänka på den personliga förintelsen. Kanske inte helt nobelt, men faktiskt någorlunda vackert, i stundens svärta.
Jag vet att när jag varit deprimerad, så har jag bara kunnat trösta mig med självmordet, att det går att göra slut på det. Det finns inte tankekraft till annat än att tänka på den personliga förintelsen. Kanske inte helt nobelt, men faktiskt någorlunda vackert, i stundens svärta.
Inlägget är ändrat 7/1 2012.
Jo, det var fint det hon gjorde med kojan i slutet, men det var väl också det enda fina hon gjorde i hela filmen.
Tolkar du förresten planeten Melancholia och jordens undergång mest som en metafor för en personlig melankoli och undergång eller ser du även på filmen som en apokalyptisk film som de facto handlar om jordens undergång och hur människor reagerar då (i detta fall främst fyra människor)?
Det är ju lite ironiskt att den enda i filmen som verkligen begår självmord är den "starkaste" individen ("Jack Bauer) och då på ett sätt som beskrivs som väldigt egoistiskt. Gillade inte riktigt det då jag har svårt att se honom överge sin son på det sättet.
Tolkar du förresten planeten Melancholia och jordens undergång mest som en metafor för en personlig melankoli och undergång eller ser du även på filmen som en apokalyptisk film som de facto handlar om jordens undergång och hur människor reagerar då (i detta fall främst fyra människor)?
Det är ju lite ironiskt att den enda i filmen som verkligen begår självmord är den "starkaste" individen ("Jack Bauer) och då på ett sätt som beskrivs som väldigt egoistiskt. Gillade inte riktigt det då jag har svårt att se honom överge sin son på det sättet.
Ja, Justine beter sig vidrigt emellanåt (t ex när hon slår hästen). Men hon är också den enda som verkligen reagerar. Med sådana föräldrar är hennes beteende rätt naturligt. Att Claire har blivit helt annorlunda är kanske heller inte så underligt. Tror däremot inte att hon är ”mer välmående” än Justine. Visst vill hon sin syster väl (det ville nog hennes pappa och man också, fastän de inte lyckades så bra), men att till varje pris försöka få ner henne i ett badkar är inte så konstruktivt. Vad Justine behöver är inte att bli inbäddad i sammet, utan först och främst att bli sedd och lyssnad på.
Att han (Bauer) överger sin son och hustru och begår självmord visar att han i själva verket var den svagaste. Och Justine den starkaste i det svåraste ögonblicket, den som tog hand om de andra.
Sen kan jag hålla med om att von Trier säkert har en väldigt romantisk syn på deprimerade.
Jag tolkar det helt och hållet som en personlig metafor för melankoli.
Att han (Bauer) överger sin son och hustru och begår självmord visar att han i själva verket var den svagaste. Och Justine den starkaste i det svåraste ögonblicket, den som tog hand om de andra.
Sen kan jag hålla med om att von Trier säkert har en väldigt romantisk syn på deprimerade.
Jag tolkar det helt och hållet som en personlig metafor för melankoli.
När del två börjar så är Justine nere så djupt i en depression att hon inte ens klarar av att äta och sköta sin personliga hygien ordenligt. Då behöver hon mkt mer handgriplig hjälp än bara någon som lyssnar. Om inte Claire hade tagit hand om henne så hade kanske Justine tagit livet av sig tidigare. Hon stöter ju bort alla människor genom sitt vidriga beteende. Hon förödmjukar sin chef och knullar första bästa kille hon hittar på sitt eget bröllop för att verkligen pissa på sin man så mycket som möjligt. Men visst, hennes mamma är ännu mer vidrig än vad hon själv är och hon hade säkert mått bättre om hennes pappa hade varit mer närvarande och lyssnat på henne och umgåtts med henne när hon var yngre, etc.
Hur man betraktar Claires man beror ju helt på om man ser det som en verklig apokalyps. I så fall är ju han den enda som beter sig vettigt, förutom då att han inte låter sin fru söka på internet etc. vilket förstås är vansinnigt och sedan då självmordet som i det läget är väldigt fegt. Men om man ser allt som en metafor så finns det ju många olika tolkningar man kan göra.
Hur man betraktar Claires man beror ju helt på om man ser det som en verklig apokalyps. I så fall är ju han den enda som beter sig vettigt, förutom då att han inte låter sin fru söka på internet etc. vilket förstås är vansinnigt och sedan då självmordet som i det läget är väldigt fegt. Men om man ser allt som en metafor så finns det ju många olika tolkningar man kan göra.
Justines personliga hygien är väl det minsta problemet (även om Claire förstås gör sitt bästa). Det största problemet (förutom att jorden går under...) är kulturen där melankoli, sjukdom, svaghet osv. är något förbjudet och som ingen kan handskas med. Jag tror inte någon i filmen är lycklig. Justines man är kanske godhjärtad men fullständigt blind inför henne, vilket scenen på sängkanten tydligt visar. Justine ömsom stöter bort ömsom försöker nå fram, men misslyckas. Hennes chef förtjänade att förudmjukas. Barnet stöter hon inte bort. Hur som helst: heja Lars!
Nej, jag ser filmen som en verkligt apokalyptisk skildring. Däremot visar den ju tydligt på hur synen på döden i stort kan te sig så väsensskild från person till person, beroende på om du är neurotisk och lättsinnad; total skräck inför döden, eller nedstämd och introvert; ser döden som en tröst.
John är väl den i filmen som framstår som mest självsäker och kunnande. Vet inte om hans självmord mer handlade om en rädsla för att tappa masken, visa sig ha fel, som enveten kalenderbitare känner han sig nog personligt förnärmad när det väl visar sig hur fel han har haft... eller ja? Jag vet inte vad det andra skulle kunna vara riktigt. Nej, tror helt enkelt inte han kunde gå till sin fru och sin fru och säga: "Hey guys, I was wrong..."
En ex-flickväns pappa liknade honom väldigt. Hmm...
John är väl den i filmen som framstår som mest självsäker och kunnande. Vet inte om hans självmord mer handlade om en rädsla för att tappa masken, visa sig ha fel, som enveten kalenderbitare känner han sig nog personligt förnärmad när det väl visar sig hur fel han har haft... eller ja? Jag vet inte vad det andra skulle kunna vara riktigt. Nej, tror helt enkelt inte han kunde gå till sin fru och sin fru och säga: "Hey guys, I was wrong..."
En ex-flickväns pappa liknade honom väldigt. Hmm...
I mina ögon är själva apokalypsen en bisak i den här filmen. Något som vittnar om det är första delen, som inte har något att göra med världens undergång.
Som jag ser det handlar "Melancholia" mångt och mycket om människor som levt sina liv på olika sätt, tänkt på olika sätt, och som således är förberedda på olika sätt när de plötsligt ställs inför döden och världens undergång.
Justine har varit rädd i många år. Hennes tvångstankar och depressionstendenser har fått henne att förlika sig med så gott som varenda möjliga hemska händelse genom förkrossande, ont kedjereaktionära tvångstankar.
Claire har alltid varit en ängslig själ, men långt ifrån Justines nivå. Skulle jag gissa så har hon alltid haft lätt för sig att stänga ute varenda tanke om människans ondska, livets mening (finns det någon?), och undergången. Hon har varit ängslig inför världsliga saker. När planeten uppenbarar sig kan hon emellertid inte sluta frukta det värsta.
Jack har alltid varit en lugn, cool typ, som inte stressar upp sig i onödan. Han litar blint på beräkningar och världens undergång finns knappt i hans vokabulär.
Sen kommer det fram att världen kommer att gå under:
Justine är närmast immun. Hon har förlikat sig med det värsta, säkert under flera år. Hon hamnar i ett stadium av lugnhet. Hennes respektlösa reaktioner på Claires hysteri och fruktan kan nog ses som ett sorts hånande. Justine har fått rätt. Hon var alltid redo för det här. Von Triers antydan om att hon kan "se" saker imponerade dock inte på mig. En lite för romantisk syn på deprimerade kan jag hålla med om.
Claire är långt ifrån immun och skräckslagen. Hon har aldrig bjudit in tankar om världens undergång och slutet på allvar. Trots det ängslas hon med tvångstankar under flera dagar före kollisionen, vilket hjälper henne att åtminstone andas när slutet nästan är nära.
Jacks världs ställs på ända när han inser att han har någon dag kvar att leva. Inte en enda gång har han fruktat det här förut. Tankarna om alltings slut kan han liksom inte alstra och hantera på bara några timmar. Hans självmord, även om det verkar drastiskt, kan närmast ses som en ren impulshandling, visar på de enorma kontrasterna/gradskillnaderna mellan honom, Claire och Justine. Jag tror knappt han hann tänka på sin familj, och just det att han hade fel är han nog inte bedrövad över. Mer konsekvenserna av hans fel, som för hans sinne är helt främmande.
Som jag ser det handlar "Melancholia" mångt och mycket om människor som levt sina liv på olika sätt, tänkt på olika sätt, och som således är förberedda på olika sätt när de plötsligt ställs inför döden och världens undergång.
Justine har varit rädd i många år. Hennes tvångstankar och depressionstendenser har fått henne att förlika sig med så gott som varenda möjliga hemska händelse genom förkrossande, ont kedjereaktionära tvångstankar.
Claire har alltid varit en ängslig själ, men långt ifrån Justines nivå. Skulle jag gissa så har hon alltid haft lätt för sig att stänga ute varenda tanke om människans ondska, livets mening (finns det någon?), och undergången. Hon har varit ängslig inför världsliga saker. När planeten uppenbarar sig kan hon emellertid inte sluta frukta det värsta.
Jack har alltid varit en lugn, cool typ, som inte stressar upp sig i onödan. Han litar blint på beräkningar och världens undergång finns knappt i hans vokabulär.
Sen kommer det fram att världen kommer att gå under:
Justine är närmast immun. Hon har förlikat sig med det värsta, säkert under flera år. Hon hamnar i ett stadium av lugnhet. Hennes respektlösa reaktioner på Claires hysteri och fruktan kan nog ses som ett sorts hånande. Justine har fått rätt. Hon var alltid redo för det här. Von Triers antydan om att hon kan "se" saker imponerade dock inte på mig. En lite för romantisk syn på deprimerade kan jag hålla med om.
Claire är långt ifrån immun och skräckslagen. Hon har aldrig bjudit in tankar om världens undergång och slutet på allvar. Trots det ängslas hon med tvångstankar under flera dagar före kollisionen, vilket hjälper henne att åtminstone andas när slutet nästan är nära.
Jacks världs ställs på ända när han inser att han har någon dag kvar att leva. Inte en enda gång har han fruktat det här förut. Tankarna om alltings slut kan han liksom inte alstra och hantera på bara några timmar. Hans självmord, även om det verkar drastiskt, kan närmast ses som en ren impulshandling, visar på de enorma kontrasterna/gradskillnaderna mellan honom, Claire och Justine. Jag tror knappt han hann tänka på sin familj, och just det att han hade fel är han nog inte bedrövad över. Mer konsekvenserna av hans fel, som för hans sinne är helt främmande.
Tack för en genomtänkt analys. Håller därtill helt med.
Apokalypsen i filmen ser jag främst som metaforisk. Varje människas liv som släcks är en egen värld som går under.
Vilken spegel, vilken grandios spegel den/Von Trier håller upp. Mot oss, mot mig och det fullkomligt meningslösa vi ägnar oss åt, bryr oss om i vårt skämt till existens. Självbedrägeriet, futtigheten och den bottenlösa tomheten. Den nakna, blottade rädslan som vi gör allt för slå undan, dölja bakom illusioner, trycka undan tills det egna slutet är där.
Apokalypsen i filmen ser jag främst som metaforisk. Varje människas liv som släcks är en egen värld som går under.
Vilken spegel, vilken grandios spegel den/Von Trier håller upp. Mot oss, mot mig och det fullkomligt meningslösa vi ägnar oss åt, bryr oss om i vårt skämt till existens. Självbedrägeriet, futtigheten och den bottenlösa tomheten. Den nakna, blottade rädslan som vi gör allt för slå undan, dölja bakom illusioner, trycka undan tills det egna slutet är där.
Inlägget är ändrat 12/6 2012.
Jag tolkade Johns beteende som att han till en början verkligen trodde att han hade rätt, men att han senare insåg att kollisionen verkligen skulle inträffa. Eftersom han under stora delar av del två visste hur det skulle sluta valde han att medvetet visa sig stark och säker för Claire och barnets bästa. Claire tappade ju kontrollen på terassen och att John valde att låta henne vara lyckligt ovetande tills bara ett fåtal timmar återstod, ser jag inte som en omöjlighet. Allt om hur han förbjöd henne att kolla internet tycker jag stärker min tes, eftersom teorierna som figurerade där får antas ha varit korrekta.
Jag tolkade planeten som en metafor för en personlig melankoli och undergång. Jag har sett filmen snart tio gånger och i mina ögon är den i alla fall intressantast om man ser filmen som ett tillstånd av depression och hur det upplevs från olika människors perspektiv och tidigare erfarenheter av dessa känslor.
Inlägget är ändrat 15/5 2012.
Min tolkning: Justine avfärdar Claires förslag att ta ett glas vin på verandan eftersom Justine under en lång period har befunnit sig i gränslandet mellan katastrof och vardag. Claire vet inget annat än vardagen, hon har aldrig låtit sig kännas vid tanken på katastrof. Därför vill hon fortsätta som vanligt; att leva sin vardag in i döden med ett glas vin på verandan. Claire tycker det är ovärdigt. Hon vill hellre möta katastrofen eftersom hon varit förberedd så länge. Nu händer det hon har väntat på. Kanske kommer Melancholia som en befrielse? Justines hånfullhet bottnar möjligtvis i en slags "revanschlusta": Nu vet du vad jag känner, melankolin är min hemmaarena, nu hanterar vi det på mitt sätt.
Inlägget är ändrat 24/5 2012.
Jag upptäckte att svenska Wikipedia har en ovanligt bra artikel om bipolär sjukdom (manodepressiv sjukdom).
Kan säkert vara intressant att jämföra med Justines beteende i filmen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom
Kan säkert vara intressant att jämföra med Justines beteende i filmen:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bipol%C3%A4r_sjukdom
Detta med förhållningen till stora katastrofer och depression framgår även i en ordväxling mellan Justine och Claire. CLAIRE: "Du har det lätt, va? Du bara ... föreställer dig det värsta tänkbara." JUSTINE: Just det, Claire. Ibland är det lätt att vara jag. (Justines replik kan dock tolkas både ironiskt och icke ironiskt.)
Justine upptäcker väl att jorden kommer att gå under när hon kliver ut ur limon. hon tittar upp mot himlen och efter det blir allting meningslöst. hon gissade ju också rätt med kulorna i burken eller vad det var, hon vet saker och har alltid gjort.
sjukt bra film!
sjukt bra film!
Min egna tolkning av planeten som obevekligt kommer närmare symboliserar, inte bara jordens undergång, utan också huvudpersonernas sönderfall och relationerna dem emellan. Redan från första början känner man spänningarna mellan karaktärerna och det intensifieras ju längre in i filmen man kommer, och desto närmare Melancholia är i förhållande till Jorden.
Inlägget är ändrat 4/2 2012.
som en ganska stor nörd/fan av trier drar jag direkt paralleller till hans andra filmer. ett tydligt tema i nästan allt han har gjort är jämförelser mellan manliga och kvinnliga karaktärer och hans syn på kön. efter filmen antichrist fick han ju till exempel väldigt mycket skit för att vara en "kvinnohatare" för att man tolkade hans kvinnoroll som ond. jag anser inte att lars von trier riktigt försöker säga vilket kön som är det bättre, utan att han sätter manligt och kvinnligt som motstående krafter mot varandra, liksom han även sätter vetenskap mot övernaturligt/religion. triers gestaltar ofta kvinnor som mer emotionella, mer öppna sinnen för det oförklarliga, mer kaos och för honom oförklarliga. männen i triers verk är lite översittare och skall alltid förklara allting med hjälp av logik och vetenskap. männens försök att inrama kvinnan och omvärlden leder ofta till deras egen undergång. de främsta manliga rollerna i melancholia, jack och michael, gör detta på olika sätt. jack ser till att alla ska veta hur mycket jobb och pengar han har lagt ner på festen och försöker med dessa mått göra sin fru och justine nöjda och glada. michael spelar bara med och förstår egentligen inte justines manodepressiva sida utan typ "oj gumsi du är lite ledsen men puss så blir du säkert glad". männens sätt att försöka förlöjliga och förenkla känslor för att de själva kanske skräms av dem(?) driver kvinnorna att bli mer irrationella och upprörda. vilket leder till att justine springer i väg på bröllopet och vägrar vara glad och spela med i deras påhitt för att göra henne glad för deras egna samvetes skull. i andra halvan av filmen vill jack framstå som att han har koll på läget och planeten kommer inte alls krocka in och leda till jordens undergång. den kommer bara åka förbi och det är ju bara häftigt! men när han sedan upptäcker att han och vetenskapen (som lars von trier ser som ett manligt element) har haft fel så tar han livet av sig av skräck, skam eller oförmåga att erkänna för sin familj och justine, som är hans motsats, att han har haft fel. det man kan tro från början är filmens svagaste karaktär justine kommer i slutet starkt fram och jag tycker själv även att claire är relativt stark för att hon vågar möta sin skräck och ångest. för övrigt så är filmen ett spännande experiment - hur reagerar vi egentligen på jordens undergång? själva undergången känns som en symbol för hur vi reagerar på livets undergångar med exemplet bröllopet i första halvan. ens eget liv undergångar och hela världen som vi ser dets undergångar får oss att reagera på liknande sätt. det utbryter nästan mer kaos på bröllopet än när melancholia är påväg att förinta oss.
Intressant analys med många bra poänger! Min uppfattning är dock å det motsatta att könsroller har en ganska liten roll i Von Triers filmer generellt sett (nu har jag inte sett alla). Längre än att män ofta får vara de vetenskapliga och rationella tycker jag inte att Von Trier verkar gå. Att han "ser vetenskapen som ett manligt element" skulle jag tvivla på. Det har nog mest att göra om val som skapar en fungerande handling. Han är utan tvekan väldigt öppensinnig själv, och lär ha baserat sitt manus på sina egna erfarenheter av depression.
Egentligen tycker jag att det är väldigt få i Melancholia som man verkligen vill "anklaga" för någonting (okej Stellan är väl rätt dumdryg). Depression är enormt svårt att greppa, och Michael kan nog inte försöka göra så mycket mer än han gör. Det bästa man kan göra på ett bröllop är väl egentligen att försöka förenkla. Små gester. Och framför allt inga utbrott i stil med "men försök vara glad idag i alla fall!"
Jag har sett många som gjort tolkningen att skam eller oförmåga att erkänna sitt misstag skulle ligga bakom Jacks självmord. Jag har svårt att se att sådana känslor skulle spela något annat än en minimal roll för Jack just då. Jack hamnar i en situation där han har ett par timmar på sig att samla sina tankar inför alltings slut. Det fanns inte ett uns förberedelse. Claire har åtminstone haft den hemska gnagande "tänk om"-känslan i många dagar. Justine har lidit av en troligtvis liknande sorts tröstlöshet i år. Det mentala steget till att förlika sig med den verkliga undergången är inte så stort för henne. Claires steg är större, Jacks ett enormt kliv. Hans sinne fixade det inte. Jag tror knappt han ens förmådde tänka klart på sin familj. Du skriver att Justine är Jacks motsats - det håller jag absolut med om!
Jag hamnade visst lite off-topic, men ser som sagt inte att könsroller är ett tydligt tema som du argumenterar för. Ett naturligt val var kanske att låta Justinekaraktären just vara kvinna (och Jackkaraktären en man). Samma sak i många av Von Triers tidigare filmer. Han tacklar ett tungt koncept såsom slaveri (Manderlay), tro (Breaking the Waves) eller depression (Melancholia), och lyfter fram dessas svårgreppbarhet och hur vi handskas med det. Vad för kön huvudpersonen har har begränsad betydelse.
Om du har sett Manderlay så vet du att den kvinnliga huvudpersonen försöker vara öppensinnig, men i grunden förenklar hon precis som Jack och Michael. Slaveri är fel. Frihet är rätt. Där är det istället hennes far, som tycks vara lugn, likgiltig, och enkelspårig, som får rätt i slutändan. Och inte heller där har det någon egentlig betydelse vem av karaktärerna som är man och kvinna. För berättelsen, förstås. Men för budskapet, tveksamt.
Egentligen tycker jag att det är väldigt få i Melancholia som man verkligen vill "anklaga" för någonting (okej Stellan är väl rätt dumdryg). Depression är enormt svårt att greppa, och Michael kan nog inte försöka göra så mycket mer än han gör. Det bästa man kan göra på ett bröllop är väl egentligen att försöka förenkla. Små gester. Och framför allt inga utbrott i stil med "men försök vara glad idag i alla fall!"
Jag har sett många som gjort tolkningen att skam eller oförmåga att erkänna sitt misstag skulle ligga bakom Jacks självmord. Jag har svårt att se att sådana känslor skulle spela något annat än en minimal roll för Jack just då. Jack hamnar i en situation där han har ett par timmar på sig att samla sina tankar inför alltings slut. Det fanns inte ett uns förberedelse. Claire har åtminstone haft den hemska gnagande "tänk om"-känslan i många dagar. Justine har lidit av en troligtvis liknande sorts tröstlöshet i år. Det mentala steget till att förlika sig med den verkliga undergången är inte så stort för henne. Claires steg är större, Jacks ett enormt kliv. Hans sinne fixade det inte. Jag tror knappt han ens förmådde tänka klart på sin familj. Du skriver att Justine är Jacks motsats - det håller jag absolut med om!
Jag hamnade visst lite off-topic, men ser som sagt inte att könsroller är ett tydligt tema som du argumenterar för. Ett naturligt val var kanske att låta Justinekaraktären just vara kvinna (och Jackkaraktären en man). Samma sak i många av Von Triers tidigare filmer. Han tacklar ett tungt koncept såsom slaveri (Manderlay), tro (Breaking the Waves) eller depression (Melancholia), och lyfter fram dessas svårgreppbarhet och hur vi handskas med det. Vad för kön huvudpersonen har har begränsad betydelse.
Om du har sett Manderlay så vet du att den kvinnliga huvudpersonen försöker vara öppensinnig, men i grunden förenklar hon precis som Jack och Michael. Slaveri är fel. Frihet är rätt. Där är det istället hennes far, som tycks vara lugn, likgiltig, och enkelspårig, som får rätt i slutändan. Och inte heller där har det någon egentlig betydelse vem av karaktärerna som är man och kvinna. För berättelsen, förstås. Men för budskapet, tveksamt.
