Länken verkar inte riktigt funka? Jag kommer till min sida.

Tolv sedda innan kompningen börjar.

Några riktigt fina titlar samt ett par ytterst tveksamma - precis som det ska vara.

Vågar jag inte se. Blir nervös bara av att se trailern, där det är för mycket äckligt och skrämmande för en mespropp.

Har för avsikt att kompa.

Trots att det var mindre än två år sedan jag såg den kan jag inte för mitt liv komma ihåg om den var feel bad eller inte. Kommer bara ihåg i stora drag vad den handlade om och att gillade den. Nån som kan fräscha upp mitt minne?

Visst är det miserabelt och tragiskt, men värmen och kärleken tar nästan udden helt ur feel badigheten.

Den här är inte att leka med, men jag tror inte att den orkar vidare då den har ganska stora brister som film.

Ge den en chans, trots allt!

Har för avsikt att kompa.

Det börja sprida sig en orolig känsla i magen, dock inte över filmen utan mer att denna lek tydligen har fått mig mer eller mindre att tappa empatiförmågan...

Fantastisk skådespeleri hjälper inte när jag inte bryr mig. Visst är det svårt med psykisk ohälsa och visst är det fruktansvärda tragiska handlingar men vad vill egentligen filmen förmedla? Eller vill den bara berätta rakt upp och ned? I så fall; -Jaha, jo, men det var nog det bästa som kunde ske.

Men det är klart ni ska se den.

Fransk misär med grymt skådespel av Ariane Ascaride.

Hur sjutton får man tag i den här?

Världens roligaste feel bad-film? Eller världens feel badigaste komedi? Heja Kaurismäki!

Tillsammans med Umberto D mest feel-bad i det här heatet (av de 17 som jag har sett). Kanske mest feel-bad i hela tävlingen.

Kompade, den sämsta Bergman jag har sett. Inte dålig men heller inte särskilt bra och feel-bad... nja.

Har för avsikt att kompa.

Jodå, den funkar bra. Ingen toppen-feel bad, men den har definitivt sin plats i tävlingen.

Får väl bli att kompa denna på bio möjligtvis.

Antingen börjar jag bli avtrubbad efter för mycket feel bad, eller så är jag väldigt kallsinnig, vad vet jag? Men särskilt feel bad tyckte jag inte den var.

Kul att den tävlar mot Tag mitt liv.

Kompade, en bra film som inte känns överdrivet feel-bad utan landar mer någonstans i gränslandet. Tyckte även att tidslinjen kändes lite intrikat, den hade nog vunnit mer på att köras som miniserie.

Den får mig alltid att gråta som ett vattenfall och den rör upp många känslor så som ilska, frustration, sorg, missmod. Tyvärr är filmen dock inte jättebra och rent bild och skådespelarmässigt finns där en hel del att önska. Kan man ha överseende med det så berör den dock.

Har för avsikt att kompa.

Bra budskap i en film som med fördel kan visas för skolklasser eller, ännu bättre, på föräldramöten. Så bra som film är den inte men den är väldigt bra på att åstadkomma vad den vill: att vända sig direkt till ungdomar och föräldrar med liknande relationer och säga "du är inte ensam" och "såhär kan det gå om du inte lär dig acceptera ditt barn som det är". Om det inte har bankats in med tillräcklig trubbig klubba innan så gör det det definitivt i slutet när Weaver i närbild bryter den fjärde väggen och talar direkt till publiken. Här finns gott om saker att bli arg, ledsen och upprörd över (och ja, tårarna sitter inte långt inne) men ngn feel bad-film, som jag väljer att tolka det (avsaknad av all form av verkligt hopp för protagonister och åskådare), är det inte.

PK bögsnyft.

Den här har jag kompat och rekommenderar.

Har för avsikt att kompa.

Stark sista trettio.

Öh, nej.

Inte nog med att det är fult, tråkigt och teatraliskt få är det dessutom så feel bad att det sjunger om det.

Kompade och rekommenderas.

Tja, lite feel bad var den väl. Men den saknade ändå något för att riktigt beröra och gripa tag.

Här är det bara alltför sentimentalt.

Underbar film, men feel bad? Nej, knappt alls. Medelklassångest är inte direkt det svartaste man kan skildra.

Jag kompade den här. Jag tyckte inte att det var så feel-bad, mer av obehaglig stämning. Min kommentar:

"Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om den här. Det är ett väldigt starkt ämne, hyfsat bra skådespelare (förutom John C Reilly som jag alls inte tål) och en för mig väldigt intressant vinkel. Tyvärr störs jag verkligen av att filmen känns så ytlig och att mycket känns så väldigt tillgjort i den. Allt är antingen svart eller vitt och alla är så naiva. Det går extremt långsamt och ska vara hemskt konstnärligt. Sen trycker man hela tiden på att försöka få till en obehaglig stämning. Nja, den här funkade sådär för mig. Men jag kan förstå de som sätter högre betyg."

Vilka är dessa människor och varför gör de som de gör? Från huvudroller till minsta biroll porträtteras människorna bara märkligt endimensionellt. Det är väl feel bad, men utan att jag feel for.

Vågar jag inte se, känns som om den har potential att vara mer skrämmande än dyster. Rätta mig gärna om jag har fel.

Obehaglig definitivt. jag är inte speciellt lättskrämd men den har iaf en scen som jag upplevde som riktigt obehaglig. Men den är bra, riktigt bra.

Det här tycker jag inte är särskilt feel-bad, mer mysterie bara.

Nope, hittar inget feel-bad i denna.