Den stora feel bad-tävlingen - reflektion, statistik etc - Lek & rösta
Du kan alltid läsa vad som står på våra forum, men om du vill skriva måste du logga in eller bli medlem.
Föregående
Nästa
Stäng tråden
Första nya
En eftersnackstråd med plats för analyser, statistik och annat intressant.
Min personliga reflektion av tävlingen som sådan är att den verkligen levde upp till dess huvudsakliga syfte, nämligen att ge tips om feel bad-filmer. Tävlingsformen var nog ganska ointressant, vilket inte minst märktes genom att antal röstande sjönk hela tiden.
Jag tycker att tempot var alldeles lagom. Med viss ansträngning, dock ingen omänsklig sådan, hann man kompa det man ville. Jag tror också att det var bra att det inte var flera omgångar utan att man gick direkt från heat till final.
Poängsystemet har både för och nackdelar, men det känns ändå av underordnad betydelse. Det är svårt att hitta det optimala, men systemet som användes var åtminstone lika rättvist som något annat.
Tack till alla som har varit med och röstat!
Min personliga reflektion av tävlingen som sådan är att den verkligen levde upp till dess huvudsakliga syfte, nämligen att ge tips om feel bad-filmer. Tävlingsformen var nog ganska ointressant, vilket inte minst märktes genom att antal röstande sjönk hela tiden.
Jag tycker att tempot var alldeles lagom. Med viss ansträngning, dock ingen omänsklig sådan, hann man kompa det man ville. Jag tror också att det var bra att det inte var flera omgångar utan att man gick direkt från heat till final.
Poängsystemet har både för och nackdelar, men det känns ändå av underordnad betydelse. Det är svårt att hitta det optimala, men systemet som användes var åtminstone lika rättvist som något annat.
Tack till alla som har varit med och röstat!
Antal sedda, totalt: 89/134
Antal sedda innan tävlingen drog igång: 58
Antal kompade: 31
Bästa kompade filmerna (oavsett feel bad-faktor)
1. City of Life and Death (4)
2. Threads (3)
3. Vargens tid (3)
4. Barnen som inte fanns (3)
5. Biutiful (3)
6. Little Children (3)
7. Förhöret (3)
8. Klassen (3)
9. Pixote - gatans barn (3)
10. Svinalängorna (3)
De fem sämsta
1. Ryktet (2)
2. Rosetta (2)
3. Prayers for Bobby (2)
4. Melancholia (2)
5. Revolutionary Road (2)
Betygsdiagram, kompade filmer.
5: -
4: |
3: |||||||||| |||||||||| |||
2: |||||||
1: -
Antal sedda innan tävlingen drog igång: 58
Antal kompade: 31
Bästa kompade filmerna (oavsett feel bad-faktor)
1. City of Life and Death (4)
2. Threads (3)
3. Vargens tid (3)
4. Barnen som inte fanns (3)
5. Biutiful (3)
6. Little Children (3)
7. Förhöret (3)
8. Klassen (3)
9. Pixote - gatans barn (3)
10. Svinalängorna (3)
De fem sämsta
1. Ryktet (2)
2. Rosetta (2)
3. Prayers for Bobby (2)
4. Melancholia (2)
5. Revolutionary Road (2)
Betygsdiagram, kompade filmer.
5: -
4: |
3: |||||||||| |||||||||| |||
2: |||||||
1: -
Bara en fyra på 31 kompningar måste väl ändå vara lite av en besvikelse?
Visserligen såg du också Soraya M precis före tävlingen drog igång, så där hade du en fyra till iallafall.
Personligen så är jag ganska överens med dig om betygen du satte där - undantaget Klassen som jag tycker förtjänar en stark fyra.
Visserligen såg du också Soraya M precis före tävlingen drog igång, så där hade du en fyra till iallafall.
Personligen så är jag ganska överens med dig om betygen du satte där - undantaget Klassen som jag tycker förtjänar en stark fyra.
Tja, lite sämre än vad jag hade hoppats var det nog. Men samtidigt var det ganska gott om starka treor, och antalet tvåor var betydligt färre än vad jag normalt brukar se, så jag är nöjd ändå.
Vad som känns märkligare är vissa personers syn på vad som är feel bad, och vad som inte är det. Stundvis känns det som att jag som lekledare inte har varit tillräckligt tydlig, eftersom viss åsikter känns för mig som rena trollerier. Att gilla eller inte gilla en film är en sak, att ha en vis sorts humor är en annan sak, medan detta med feel bad för mig är kopplat till empati, att värna om varandra osv. Därför blir jag mer än lovligt mörkrädd av vissa personers röster. Självklart finns det andra aspekter av feel bad-faktorn än filmens själva synops. Ett taffligt framförande kan ju förstöra en del osv. Fast, varför är jag förvånad? ;)
Vad som känns märkligare är vissa personers syn på vad som är feel bad, och vad som inte är det. Stundvis känns det som att jag som lekledare inte har varit tillräckligt tydlig, eftersom viss åsikter känns för mig som rena trollerier. Att gilla eller inte gilla en film är en sak, att ha en vis sorts humor är en annan sak, medan detta med feel bad för mig är kopplat till empati, att värna om varandra osv. Därför blir jag mer än lovligt mörkrädd av vissa personers röster. Självklart finns det andra aspekter av feel bad-faktorn än filmens själva synops. Ett taffligt framförande kan ju förstöra en del osv. Fast, varför är jag förvånad? ;)
jag kan ju ta dancer in the dark som exempel. jag stör mig helt enkelt så mycket på filmen att jag inte kan få några sympatikänslor, trots att det ju på ett plan nog är hjärtskärande.
jag gillar fel lag, men kan inte säga att känslan dök upp speciellt ofta här.
ja, du sade någon gång att bara ett par tre filmer av de du sett var feel-bad (vilket borde betyda att du de gångerna gillade rätt lag). var det dessa du rankade högst?
Svart Venus var min filbäd-etta. finalisterna rankade jag mer eller mindre efter eländestäthet.
Nä, så väldigt tydligt tycker jag inte det var. Framförallt var det öppet hur vida man skulle rösta utefter kvalitet eller feel bad-faktor. Jag röstade bara utefter det senare, men jag vet inte om alla gjorde det.
För mig har feel bad mer med form än innehåll att göra. Min definition är att man berättar någonting med mer anstötande medel än vad som är brukligt. Den måste alltså vara mindre relevant än vad filmens olustiga stämningar ger skäl till. En film som är jobbig därför att den handlar om viktiga och jobbiga teman är inte feel bad, enligt mig. Det blir den dock om den gör temat överdrivet explicit.
För mig har feel bad mer med form än innehåll att göra. Min definition är att man berättar någonting med mer anstötande medel än vad som är brukligt. Den måste alltså vara mindre relevant än vad filmens olustiga stämningar ger skäl till. En film som är jobbig därför att den handlar om viktiga och jobbiga teman är inte feel bad, enligt mig. Det blir den dock om den gör temat överdrivet explicit.
Man kan nog åtminstone störa sig på en film samtidigt som den får en att må dåligt. Fast annars är det nog huvudsakligen sant. Däremot tycker inte jag att det varit några dåliga filmer (av vad jag sett) med i den här tävlingen.
Bara det att mina favoritfilmer av de tävlande får mig att må bra.
Bara det att mina favoritfilmer av de tävlande får mig att må bra.
67/134, varav ca30 kompade
bästa kompningar:
Sátántangó
The Crucified Lovers
Mor och son
The Turin Horse
Brev från en död man
fick intrycket att koncentrerad misär vägde tyngre än genomgående hopplöshet för många. svårbedömt tema, men en bra tävling.
bästa kompningar:
Sátántangó
The Crucified Lovers
Mor och son
The Turin Horse
Brev från en död man
fick intrycket att koncentrerad misär vägde tyngre än genomgående hopplöshet för många. svårbedömt tema, men en bra tävling.
Jag hoppade in sent, vilket var synd eftersom jag hade velat nominera några filmer som jag saknade i tävlingen.
Hade sett 59 filmer, och under tävlingens gång såg jag ytterligare 7. Dock såg jag några av dessa (3 eller 4?) efter de redan åkt ut.
Filmerna var hursomhelst:
01 Svart venus 4-
02 Fängelse
03 The Crucified Lovers 3+
04 The War Game 3
05 Boys Don't Cry 3-
06 Hunddagar
07 Den fria viljan 2+
Hade sett 59 filmer, och under tävlingens gång såg jag ytterligare 7. Dock såg jag några av dessa (3 eller 4?) efter de redan åkt ut.
Filmerna var hursomhelst:
01 Svart venus 4-
02 Fängelse
03 The Crucified Lovers 3+
04 The War Game 3
05 Boys Don't Cry 3-
06 Hunddagar
07 Den fria viljan 2+
Jag har egentligen bara sett Happiness, men Todd Solondz filmer tycker jag saknats. Överlag är det väl lite den typen av film jag tyckt det varit ganska lite av. Mysterious Skin är väl lite åt det hållet och den gav jag nog också en högre siffra.
Det är visserligen en filmstil jag är lite obevandrad i så det kanske inte skulle bli så mycket nomineringar trots allt. Men några finns det. Ska fundera på vilka det var jag tänkte på.
Det är visserligen en filmstil jag är lite obevandrad i så det kanske inte skulle bli så mycket nomineringar trots allt. Men några finns det. Ska fundera på vilka det var jag tänkte på.
Eftersom jag försöker beta av min vill-se-lista så kompade jag enbart filmer därifrån till tävlingen. Men det räckte gott och väl. Jag tappade intresset lite efter ett tag. Det var definitivt för mycket feel-bad i ett för litet tidsfönster för mig. Men jag hann i alla fall kompa åtminstone 3-4 riktigt bra filmer, som Noisy Requiem, Gå och se och Den fria viljan.
Tävlingsformen som sådan gillade jag, men poängräkningen var onödigt komplicerad(ytligt sett).
Sen frågar jag mig efter all feel-bad vad det har för mervärde att se denna typ filmer egentligen? Varför medvetet utsätta sig själv för ångest och misär? Jag kände i alla fall att inga av de vanliga anledningarna till filmtittande rättfärdigar ett alltför stort intag av feel-bad. Det känns som det leder till antingen känslomässig avtrubbning eller ångest. Hädanefter blir det inga feel-bad maraton för min del i alla fall. Det funkar bättre i mindre doser.
Tävlingsformen som sådan gillade jag, men poängräkningen var onödigt komplicerad(ytligt sett).
Sen frågar jag mig efter all feel-bad vad det har för mervärde att se denna typ filmer egentligen? Varför medvetet utsätta sig själv för ångest och misär? Jag kände i alla fall att inga av de vanliga anledningarna till filmtittande rättfärdigar ett alltför stort intag av feel-bad. Det känns som det leder till antingen känslomässig avtrubbning eller ångest. Hädanefter blir det inga feel-bad maraton för min del i alla fall. Det funkar bättre i mindre doser.
Håller med om att det blev känslomässigt tungt. Kände riktigt att jag blev för låg efter ett tag och fick sluta kompa. Jag hade inte sett mer än 16 och kompade 12 så jag är ändå rätt "nöjd".
Det där med mervärdet har jag frågat mig själv många gånger. Varför är jag så förtjust i destruktiva filmer - allt från djupare feel bad till ytligare skräck? Romdraman tilltalar sällan och romkom i princip aldrig. Jag vill ha olyckliga slut, jag vill ha våld och blod, jag vill ha misär och smärta. Jag tror att jag vill ha det för att det berör mig, för att det känns, för att det skräms. Kanske också för att det är mer dramatiskt. Åska är mer spännande *hepp!* än klarblå himmel...
Jo, just att bli berörd, att det verkligen känns, leverar ju ofta starkare filmupplevelser, så det faller ju sig naturligt att söka sådana upplevelser i film. Det kan ju leverera lite vardagsspänning, nya insikter om sig själv och sin omvärld, eskapism, och så vidare.
Men jag har t.ex. flertalet gånger sett användare kommentera filmer ungefär så här: "Svinbra film, men den fick mig att må dåligt så jag sätter en etta". Även om jag blir provocerad av resonemanget så kan jag förstå det. Att må dåligt uppfattas ju inte särskilt ofta som ett positivt tillstånd i sig, så länge det inte leder till någon sorts förbättring. Då frågar jag mig om feel-bad film leder till någon sorts förbättring hos en själv eller i allmänhet? Är en filmdos ångest hälsosamt? En sorts kontrollerad och tidsbestämd färd ur tryggheten eller vardagslunket typ?
Med skräckfilm tycker jag det däremot är lättare att motivera. Jag älskar att bli skrämd och jag tror det är på grund av att skrattet är så förbundet med känslan att bli skrämd. Spänningen byggs upp, man är helt absorberad av filmen, ett skräckmoment och man hoppar till, sen kommer skrattet eller i alla fall leendet hos mig. Skrattet är väl t.o.m någon sorts evolutionär försvarsmekanism mot rädsla om jag inte missminner mig.
Med våld och gore kan jag tänka mig att det delvis har att göra med vår fascination inför äckel-päckel och den mänskliga kroppen i allmänhet. Sen är det mer in your face och chockande än annat så klart.
Personligen gillar jag bara Gore när det är humoristiskt gjort. Tortyrskräck drar jag mig för.
Men jag har t.ex. flertalet gånger sett användare kommentera filmer ungefär så här: "Svinbra film, men den fick mig att må dåligt så jag sätter en etta". Även om jag blir provocerad av resonemanget så kan jag förstå det. Att må dåligt uppfattas ju inte särskilt ofta som ett positivt tillstånd i sig, så länge det inte leder till någon sorts förbättring. Då frågar jag mig om feel-bad film leder till någon sorts förbättring hos en själv eller i allmänhet? Är en filmdos ångest hälsosamt? En sorts kontrollerad och tidsbestämd färd ur tryggheten eller vardagslunket typ?
Med skräckfilm tycker jag det däremot är lättare att motivera. Jag älskar att bli skrämd och jag tror det är på grund av att skrattet är så förbundet med känslan att bli skrämd. Spänningen byggs upp, man är helt absorberad av filmen, ett skräckmoment och man hoppar till, sen kommer skrattet eller i alla fall leendet hos mig. Skrattet är väl t.o.m någon sorts evolutionär försvarsmekanism mot rädsla om jag inte missminner mig.
Med våld och gore kan jag tänka mig att det delvis har att göra med vår fascination inför äckel-päckel och den mänskliga kroppen i allmänhet. Sen är det mer in your face och chockande än annat så klart.
Personligen gillar jag bara Gore när det är humoristiskt gjort. Tortyrskräck drar jag mig för.
Jag tror att det beror på vilken sorts feel bad det är. Att gråta tror jag kan vara jättenyttigt och även att få perspektiv på sin egen tillvaro. Att bli starkt känslomässigt berörd är säkert bra men för mig finns det också filmer som inte berör trots att det är eländigt och trots det egentligen är en bra film.
Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som saknas eller har för mycket av men det blir bara plågsamt att se filmen. Ibland kan jag se vad andra uppskattar med filmen och ibland blir jag bara ett levande frågetecken. Kanske kan ha en hel del att göra med vad man själv har med sig i bagaget och hur det påverkar hur man tolkar det man ser.
Ibland är det svårt att sätta fingret på vad det är som saknas eller har för mycket av men det blir bara plågsamt att se filmen. Ibland kan jag se vad andra uppskattar med filmen och ibland blir jag bara ett levande frågetecken. Kanske kan ha en hel del att göra med vad man själv har med sig i bagaget och hur det påverkar hur man tolkar det man ser.
Ja begreppet feel bad rymmer ganska mycket, det märktes ju i den här tävlingen. Vad man påverkas av är nog väldigt subjektivt och beror nog på egna erfarenheter som du säger. Sen tror jag att också ens egna mottaglighet skiljer sig ganska mycket vid olika tillfällen. Att man reagerar annorlunda på samma film beroende på hur, när, var man ser den.
Håller även med om att gråta kan vara nyttigt. Det känns ju ofta befriande på ett eller annat sätt, även om det är sällan jag verkligen gråter till film.
Håller även med om att gråta kan vara nyttigt. Det känns ju ofta befriande på ett eller annat sätt, även om det är sällan jag verkligen gråter till film.
