|
J ens Jonsson är nog ohotad i kategorin ”motarbetad-supertalang-utan-långfilm-i-sitt-CV”. Han står bakom en lång rad hyllade kort- och novellfilmer, där Cannes-pristagaren ”K-G i nöd och lust” kan vara den mest kända. I och med sitt manus till ”Ciao bella” har han dock rört sig ett steg närmare mot att radera ut den andra halvan av den inte helt önskvärda kategorititeln. Filmen i fråga rör sig i samma terräng som flera andra av årets ovanligt lyckade ungdomsfilmer, så som ”Rosa – The Movie” och, kanske främst, ”Linas kvällsbok”. Det handlar med andra ord om väl gestaltad sexual- och tonårsångest, med ett medkännande hjärta och en stor nypa humor.
Växande lögner är ett vanligt men tacksamt tema i kärleksdramer, och inte minst inom ungdomsfilmen. Det stod i fokus i Rosa och så även här. Under Gothia Cup slumpar det sig så att den blyge svensk-iraniern Mustafa (Poyan Karimi) blir misstagen för en italienare, Massimo. Han märker snart att det gör under både för hans självförtroende och potentiella sexande. Det spårar dock ur då hans nyfunna kärleksintresse Linnea (Chanelle Lindell) vill rymma med honom till Rom. Sedan lotsar förväxlingskomik och svåra knipor oss genom den ständigt eskalerande lögnen.
Tonen är träffsäker. Trots den osminkade gestaltningen av tonårsliv (ja, tonåringar röker, super, knullar, gör abort och är jävliga mot varandra) blir det aldrig kallt eller cyniskt. Värmen finns hela tiden där, mycket tack vare ett skönt kufiskt birollsgalleri (roligast är Linneas styrketräningsjunkie till pappa och Mustafa/Massimos fotbollstränare), underhållande dialog och, framförallt, huvudpersonernas kemi.
De brister som finns ligger delvis i manus. Vissa konflikter finner lösningar alldeles för snabbt, ibland till och med inom samma scen som de presenteras. De kan kännas lite överflödiga, bättre då att skala bort och fokusera på några viktiga. Delvis finns även problem inom regin. Även om personregin uppenbarligen har varit långt över medel svajar tempot ibland ordentligt. Det känns som om ”Ciao Bella” vill vara en fartig film som ständigt bromsas upp. Den upplevs mycket längre än vad den egentligen är. Fotot är funktionellt, men inte mer. Där blir ”Ciao Bella” rejält slagen på fingrarna av det genomtänkta fotot i ”Linas kvällsbok”.
Jag har sagt det förut, men det är värt att nämnas igen: den sanna talangen inom svenskt filmskådespeleri finns hos den unga generationen. Poyan Karmimi sparkar Micke Persbrandts nötter vilken dag som helst och Chanelle Lindell spelar i en helt annan liga än alla August, Endre och Bonnevie du kan tänka dig. Fortsätter de vara lika bra även i vuxen ålder finns det trots allt stort hopp för framtiden.
|
