|
S am Mendes har alltid intresserat sig för frågor om familj, kön och strukturella mekanismer, men inte sedan "American Beauty" har det varit lika tydligt som i "Revolutionary Road". Och aldrig har det varit lika oförlåtande skarpsynt. I båda filmerna berättar han dystra historier om hur det västerländska samhället i allmänhet, och det konservativt amerikanska i synnerhet, bakbinder sina medborgare och låter deras drömmar vittra sönder redan innan de har formulerats. Men där debutens livströtte familjefar bestyckades med viss handlingskraft och därmed gavs chansen att initiera någon sorts förändring, lider det unga paret i "Revolutionary Road" av en förödande oförmåga.
Trots parets uttalat progressiva förhållningssätt till omvärlden, och deras förakt för den människotyp den skapar, är maskerna de bär såväl djupt stereotypa – han är den hårt arbetande försörjaren och hon den understimulerade hemmafrun – som omöjliga att ta av. Båda har insikt nog att förstå det ohållbara i situationen, men de besitter inte kraften att skapa det gemensamma liv de drömt om. Den 50-talistiska inramningen gör dilemmat så mycket mer smärtfyllt. Friktionen mellan den frodande modernismen – där den personliga friheten och de storslagna drömmarna hyllas – och den djupt rotade amerikanska konservatismen, sliter människor i stycken. Slutligen är det, som alltid, barnen som drabbas hårdast. Det är för deras skull som föräldrarna känner sig tvingade att ge upp sina framtidsdrömmar, och därmed blir så upptagna av sina egna självförebråelser och depressioner att barnen glöms bort.
Rent visuellt är "Revloutionary Road", som vanligt när det gäller Sam Mendes, en ögonfröjd. Han bygger upp en svalt stiliserad 50-talistisk förortsidyll, som för tankarna till såväl Frank Capra som "Blue Velvet", där inte en detalj finns på någon annan plats än den rätta. Klokt nog låter han dock ingenting överskugga den tragedi som sakta men säkert vecklar ut sig, för "Revolutionary Road" är i allra högsta grad en skådespelarfilm. Inför filmens premiär har mycket fokus har lagts på personerna Kate Winslet och Leonardo DiCaprio, men från sekunden de möter varandra i filmens första scen är eventuella tankar på "Titanic", röda mattor och andra oväsentligheter fullständigt bortblåsta. De är helt enkelt självlysande – samspelet och gehöret är så gott som fullkomligt. Som en bonus är även Kathy Bates med i rollistan, vilket alltid ger pluspoäng.
"Revolutionary Road" är fullkomligt ärlig, och som sådan extremt dyster. Sant är också att den nog är Sam Mendes hittills finaste ögonblick.
|
