|
|
|
|
|
|
J ohn Carter är en film som var värd att hellre fria än att fälla; en storsatsning från Disney som bygger på en 100 år gammal sci-fi novell, och med en passionerad regissör som gavs förvånansvärt fria tyglar. Det är inte ett Hollywood vi är vana att se, och ett gott resultat hade kunnat ge upphov till fler originella filmer från Hollywood än vad vi är vana vid.
Så ja, jag hoppades på John Carter trots värdelös marknadsföring skulle vara en bra film. Dessvärre levde den inte upp till dessa förhoppningar. Berättelsen om den stridströtte soldaten från inbördeskrigets Virginia, som slängs in mitt i ett inbördeskrig på mars, har potential att bli ett genredefinierande epos, men slutresultatet blir istället en medioker matiné med alldeles för många bollar i luften.
Det är uppenbart att regissör/författare Andrew Stanton älskar källmaterialet, och det är också uppenbart att han siktar högt. För högt. Till ingen större förvåning finns det otroligt mycket att utforska på John Carters sci-fi mars. Det finns en till ytan fantastisk värld att upptäcka, men när Stanton försöker prägla in 3 olika Alien folkslag, marsiansk religion, mystiska mytologiska rymdänglar, ett inbördeskrig och ett blått rymdelement med kraften att förstöra och skapa världar kallat ”the 9:th ray” under filmens 130 minuter gångtid, blir det bara alldeles, alldeles för mycket.
I ett försök att göra den kaotiska mängden marsiansk folklore någorlunda begriplig, skapar Stanton en film som handlar mer om världsbyggande än om karaktärsbyggande, och såldes saknar John Carter det där som alla halvdanna matinéer gör: karaktärer vi bryr oss om. För vi bryr oss inte om karaktärerna i den här filmen. Vi får aldrig orsak till att göra det. Vi får skymtar av vad som driver och motiverar karaktärerna under filmens gång, och det finns potential för att skapa älskvärda karaktärer. Exempel är John Carters relation till sin fru och sitt barn på jorden, och marsianvarelsen Sola, som på grund av sitt medlidande anses som svag i sin stam som utgörs utav krigare. Tyvärr ges inte tillräckligt med tid åt dessa karaktärer för att vi verkligen ska bry oss. Det bästa exemplet på hur filmen misslyckas med detta är under en scen mitt i filmen, där John Carter ensam ställs öga mot öga med en hel arme utav marsianer. När striden börjar klipps det snabbt mellan korta actionsekvenser och en flashback med John Carters fru och barn. Detta hade potential att bli antingen en fantastisk actionscen (och de små bitar man får se är verkligen häpnadsväckande) eller en rörande karaktärsmoment, men kompromissen fungerar inte eftersom så lite tid har lagts ner på John Carters karaktär innan, att flashbacken inte genererar någon respons över huvud taget.
Jag har hört och läst väldigt bra saker om krigarprinsessan Dejah Thoris och Lynn Collins som spelar henne, vilket förbryllar mig. Dejah Thoris var kanske den värsta aspekten utav John Carter; en generisk prinsessa med några coola action moves som till och med offrar sig i giftermål med the bad guy för att rädda sitt folk. Det fanns väldigt lite kemi mellan Collins och Taylor Kitsch (John Carter), och skådespeleriet i dialogerna mellan de båda, med Kitschs krystade grovliga röst, var så dåligt att filmen att jag trodde jag kollade på Xena: The Warrior Princess.
Det var dock roligt att se Dominic West som den ledande skurken. Han har en skön närvaro i rollen och det märks tydligt att han har kul.
Actionen i John Carter är OK, inte mer. Utöver några spektakulära sekvenser där John Carter tar ner en hel armada genom att hoppa runt som en galning, är actionen inte särskilt upphetsande. Coliseum scenen där John Carter får slåss mot två jätteapor utspelar sig på ett förutsägbart, milt underhållande sätt (fick mig att tänka på en liknande scen i komedin ”Your Highness” som är betydligt mer originell). Likaså den sista actionscenen.
Det finns en hel del småsaker som lyfter filmen en aning. John Carters alien-hund sidekick är en publikfavorit, och flyktscenen i början av filmen är originell och rolig.
Filmen ser stundtals helt spektakulär ut, med den vandrande maskinstaden som är antagonisternas tillhåll, plöjandes längst det ödsliga landskapet, eller en armada utav flygskepp mot den rödgula himmelen. Just färgerna är häpnadsväckande i John Carter, vilket gör det otroligt tråkigt att se den i den generiska 3D som den presenteras i.
Det är möjligt att all det världsbyggande som gjorts kan betala av sig i en uppföljare, och kanske då kan vi se tillbaka på John Carter med större uppskattning. Som det står nu är dock John Carter en film med hjärta, men alldeles för många brister för att kallas en bra film.
|
|
|
|
|
 |
|
