|
|
26/5 2006
Recenserad av Loomis
|
|
|
S tackars Slevin, i bara en handduk hamnar han av misstag mitt emellan ett krig när två av New Yorks höjdare i den undre världen, The Boss och The Rabbi bestämmer sig för att deras långa vapenvila är över. The Boss vill genom en hämndaktion låta Slevin mörda sin bittra konkurrent The Rabbis son. The Rabbi vill ha en stor summa pengar tillbaka som Slevin är skyldig honom, och mitt i denna röra så är polisen mycket intresserad vad han har för affärer med dessa två bossar. Problemet är det att Slevin bara råkar vara fel kille, på fel plats vid fel tillfälle och han är absolut inte Nick Fisher som alla andra verkar tro.
Josh Hartnett spelar här Slevin som dras in i ett rejält förväxlingsdrama med många dödliga utgångar. Förutom Josh så har man fått med ett intressant gäng med Morgan Freeman som The Boss, Ben Kingsley som The Rabbi och Bruce Willis som en iskall lönnmördare. Även Lucy Liu är med på ett hörn som Hartnetts bollplank och kärleksintresse.
Filmen börjar som en riktigt kul och cool förväxlingskomedi med en otroligt skön dialog i fokus. Tarantino sätter med sin ”Pulp Fiction” spår än idag, trots att mer än tio år har passerat och det märks tydligt vem manusförfattaren Jason Smilovic har som förebild. Men det kommer han undan med (inte minst för att han inte bara inspirerats utan också fräckt flirtar och driver med ”Pulp Fiction” i smyg), dialogen flyter på klanderfritt och känns inte alls krystad, mycket tack vare en bra tajming från framförallt Josh Hartnett som passar perfekt i huvudrollen. Filmens första halva bjuder på många skratt och ett blixtrande karaktärsgalleri som hela tiden presenteras med glimten i ögat och ett finurligt bildspråk.
Själva förväxlingsdelen av filmen blir aldrig tråkig trots att temat tjatats ut för länge sen. Titta bara på DVD-aktuella ”The Man” med Samuel L Jackson och Eugen Levy där humorn hela tiden är trött, väntad och helt utan finess. Här klarar man sig för att man kryddar den gangstervardag vi är så vana vid med oväntade kommentarer och en stor portion av icke övertydlig humor som finns där att fångas för den som är på hugget.
Efter halva speltiden byter filmen ganska tvärt riktning och den smarta humorn går över till en mörk hämndhistoria och det tar ett tag att acceptera filmens nya riktning. Kastet blir lite väl snabbt och även om själva chocken inte blir så stark som filmmakarna säkert hoppats på så blir ändå filmen fortsatt intressant. Visserligen gillade jag filmens första del mer där humorn stod i fokus men trots genrebytet så blir ”Lucky Number Slevin” en intressant resa när filmens sista del genom återblickar smälter samman till en godkänd helhet. Men observera här att det inte är själva handlingen som imponerar, den är bra men det som gör ”Lucky Number Slevin” till en riktig underhållningstripp är dess karaktärer och munhugg, den delen är så rejält jäkla superbra att man förlåter det faktum att manuset tappar fart mot slutet.
Visst, det krävs ingen Einstein för att lista ut filmens överraskning, men vägen dit är förbaskat underhållande och filmen som så gärna vill vara lika cool som Tarantino lyckas förvånansvärt bra. Slutresultatet blir en blandning mellan ”Pulp Fiction” och ”De Misstänkta”, även om den aldrig toppar Tarantinos mästerverk så ska den vara mycket nöjd att ens jämföras i samma liga utan att behöva skämmas för sig.
Betyget landar något svagt men klarar sig kvar tack vare något så ovanligt som tapeter. Vad tillför dom? Ingenting, men vilka förbannat coola tapeter det är sen.
|
|
|
|
|
 |
|
