|
|
|
|
|
|
R achid Bouchareb sätter fingret på det mångkulturella Londons puls och använder 2005 års fruktansvärda terroristattacker som tändvätska för en historia om fördomar, förståelse, försoning och sorg, oändlig tröstlös sorg.
En fantastisk Brenda Blethyn spelar Elisabeth som lever isolerat på ön Guernsey. Hon börjar oroa sig när hon inte kan få tag på sin Londonbosatta dotter efter attackerna den 7/7 2005 och reser till huvudstaden för att hitta henne. Väl där blir hon överraskad av upptäckten att dottern bor i ett område främst bebott av invånare av utländsk härkomst med muslimsk tro.
En lika fantastisk Sotigui Kouyaté spelar Ousmane som letar efter sin son som han inte sett sedan han övergav honom vid ung ålder i Afrika. De bådas vägar möts när det upptäcks att deras barn har ett förhållande och bor tillsammans, något som Blethyns karaktär förskräcks av då hon alltid trott att dottern är lika ”vit” som henne själv med tillhörande fördomar om alla som är olika. När Ousmane kontaktar Elisabeth för att han upptäckt kopplingen mellan ungdomarna ringer hon polisen istället för att ta emot hjälpen.
Detta är förutsättningarna för en skildring av London som pekar mot ett tillstånd av sorg och tvivel som påverkar hela stadens stämning. Bouchareb skildrar subtilt förändringarna i de båda protagonisterna inställning till varandra och den för dem främmande omgivningen med en närvarande blick som är mer intresserad av att iaktta än diktera det som sker på skärmen. Han lyckas skapa en dokumentärlik känsla som känns medveten utan att kännas forcerad eller påklistrad av estetiska skäl.
Precis som i regissörens förra film, Infödd soldat, så är det inte händelseförvecklingarna som kommer i första hand utan karaktärernas psykologiska utveckling. Det är inte terroristattackerna som står i centrum utan de konsekvenser som följer för en stads, eller kanske en hel världs, tillstånd symboliserat genom filmens flera karaktärer med olika bakgrunder som kommer samman eller slits isär som följd av dåden.
Bouchareb förankrar sin film i de djupt mänskliga porträtten av sina huvudkaraktärer men tillåter sig också att leka med publikens förväntningar på berättelsen, genom att flirta med thrillerelement i sökandet efter svar om terroristattackerna och personerna bakom ger han sin film ytterligare en dimension som samtidigt kritiserar och utnyttjar omstöpningen av verkliga tragedier till genreunderhållning.
Sorg och tvivel är genomgående teman i London river som i slutändan öppnar upp för hopp om försoning och förståelse genom två fantastiskt skrivna och spelade huvudkaraktärer.
|
|
|
|
|
 |
|
