|
|
|
|
|
|
N y regissör, uppumpade prepubertala varulvar och trånande blickar mellan en tonåring och en gammal gubbe på 109 år. Det finns mycket som är tveksamt med New Moon, det andra kapitlet i Twilightsagan.
Den gamla gubben ser i och för sig inte så gammal ut eftersom han är odödlig vampyr och spelas av hela världens nya idol Robert Pattinson. Åldrande och dödlighet är de teman som sätts i förgrunden när vi får följa Bella och Edwards fortsatta kärlekshistoria i den lilla staden Forks. Bella vill att Edward ska ta hennes liv men Edward är rädd att odödlighet som vampyr leder till förlust av själen och är därför tveksam.
Filmens centrala kärlekshistoria känns lättvindig och det blir svårt att förstå varför de båda håller av varandra så mycket om man inte läst böckerna. Ett problem som uppstått genom ett uppspeedat produktionsschema där arbetet med manuset fått lida i förmån för en så tidig premiär som möjligt. Det pressade tidsschemat var också anledningen till att föregångarens regissör Catherine Hardwicke blev utbytt mot Chris ”the Golden Compass” Weitz.
Kristen Stewarts Bella tävlar om vara sämst i världen på att välja pojkvänner då Tyler Lautners steroidstinna varulv Jacob inte är ett mycket tryggare val än Edward. Det ryktas om att Lautner fick ultimatumet ”skaffa ett ordentligt sexpack eller bli sparkad” av filmbolaget och filmen är inte sen med att klä av honom vid varje möjligt, och omöjligt, tillfälle. Den feministiska filmteoretikern Laura Mulvey pratade om ”den manliga blicken” i film, som gör alla kvinnor till objekt för mannens njutning, i New Moon kan vi snarare prata om den tonåriga tjejblicken så som den är fantiserad av tjocka filmbolagsmän med pengahungriga ögon.
Precis som ettan så lider New Moon av att vara alldeles för blodfattig för att vara en film om vampyrer, det märks att den största målgruppen inte är tillåtna på barnförbjudna tillställningar. Actionscenerna och specialeffekterna är undermåliga och känns lånade från år 2000. Filmens tempo är upphackat och ojämnt och det blir pinsamt tydligt hur lite tid som lagts ner på manuset i jämförelse med marknadsföringen.
Det går att hitta vissa element hos New Moon som gör den lite bättre än föregångaren och lyfter den från det absoluta bottenträsket av filmprodukter. Storyn är starkare än ettan och de trådar som behandlar tonårssorg efter dumpning och självmordstankar kommer i alla fall i närheten av att kännas känslomässigt relevanta med möjligheter att kunna kommunicera något till och om ungdomar. Regissören Chris Weitz träffas då och då av snilleblixtar som leder till visuellt intressanta bildlösningar som t.ex. i fallet med hur han visar tid som passerar i anslutning till Bellas depression. Filmen visar också upp viss självmedvetenhet då den stundvis, men alltför sällan, bedriver mild autokritik och gör narr av sig själv, främst genom Jessicas (Anna Kendrick) dialog.
Det enda genuint bra draget man kan tillskriva Twilightsagans producenter är valet av Kristen Stewart för rollen som Bella. Till skillnad från sina manliga kollegor i ensemblen som mest får uppmärksamhet för potential som ögongodis så kan Stewart skådespela, bevisat i filmer som Speak, Into the Wild och Fierce people, och ger New Moon en välbehövlig injektion av mänsklighet. Hennes rollval efter att hon avslutat sagan kommer att bestämma hur hennes karriär kommer att se ut men talangen finns där för en lång och fruktsam sådan.
New Moon är snarare ett led i en marknadsföring för en franchise än en film men den är en stundvis underhållande sådan som ibland lyckas dölja de många tveksamheterna. Filmen kommer främst tilltala de horder av fans som älskar men inte dyrkar fenomenet, de oinvigda och de som religiöst dyrkar romanserien har inte lika mycket att hämta.
Denna recension publicerades först i tidningen Geeloo (geeloo.se/film)
|
|
|
|
|
 |
|
