|
D et fanns sex miljarder människor på Jorden. Ända tills ett virus som skulle bota cancer skapades. Det så kallade KV-viruset hade en 90 procentig dödlighet, vilket resulterade i att 5.4 miljarder människor dog omedelbart. 600 miljoner lämnades kvar och av dessa var två procent immuna mot viruset. Men detta var så klart innan de muterade varelserna som viruset skapade började hungra efter färskt blod efter att solen gått ner.
Som den sista överlevande människan på jorden hittar vi Robert Nevill (Will Smith), en av de få som var immuna mot viruset. I laboratoriet han satt upp i källaren i sitt hus i New York har han dedikerat sitt liv som vetenskapsman till att hitta ett botemedel mot virusets fasor.
Filmen bygger på novellen med samma namn av Richard Matheson som kom redan 1956, och det har redan hunnits göras två filmatiseringar på boken (Last man on Earth, 1964 och The Omega Man, 1971). Boken har även varit en stor inspirationskälla till andra filmer som till exempel 28 dagar senare och spelserien Resident Evil. Det är lite därför som filmen känns som ett hopplock av andra filmer, fast det egentligen är I am Legends koncept som kopierats.
Redan 1994 hade Warner Bros en filmatisering i tankarna, då med Ridley Scott (Alien, Blade Runner) i regissörsstolen och Arnold Schwarzenegger som huvudpersonen. Men efter att ha gått långt över budgeten lades projektet på is. Vilket bara var bra då jag inte kan se hur Schwarzenegger ens skulle komma i närheten av Will Smiths perfektionistiska rollprestationer i denna film. Många som ser denna film kommer antagligen att häpnas över hur bra han faktiskt är, men inte jag. För efter att ha sett honom i filmen The Pursuit of Happyness, så vet jag att Mr. Smith är en skådespelare att räkna med.
Själva grunden i filmen har en liten släng av Cast Away i sig, då vi följer Nevill och hans hund medan de båda stryker omkring i ett öde New York där naturens gång börjat sätta sina spår. Men någonstans i mitten gör filmen en plötslig och oväntad vändning. Nu är det istället en spännande thriller med klara skräckfilmsinslag som börjar krypa upp längs ryggraden på en. Det hela gör den lite mer intressant och även svårare att placera in i ett specifikt genre-fack.
Största besvikelsen enligt mig, och egentligen den enda besvikelsen bortsett från det allt för plötsliga slutet, är att man valt att använda sig av nästan enbart datoranimerade varelser. Det förstör mycket av den där råa och verkliga känslan som filmen annars så bra lyckades bygga upp. Annars är det en helt schysst film, med en otroligt bra Will Smith.
|
