|
|
|
|
|
|
F ärgstark eskapism med moralisk klangbotten eller pretentiös sagostund med tvspelsfigurer? Ingen kan ha undgått James Camerons senaste framtidsfilm Avatar, som handlar om hur giriga amerikaner ger sig på en stackars urbefolkning på en avlägsen planet. Hela kalaset har kostat drygt 1,7 miljarder att spela in och har tagit ungefär tio år att göra. Tack och lov så har tid och pengar spenderats på rätt sätt. Avatar är en fest för ögat och kommer att gå till filmhistorien för sitt fina bildspråk och sina bländande specialeffekter.
1999 kom filmhistoriens kanske största antiklimax: Star Wars Episod I – Det mörka hotet. George Lucas skulle följa upp sitt epos om Luke Skywalker med en ny trilogi om fadern Anakin. Storyn i första Star Wars-filmen gick ut på att den giriga Handelsfederationens styrkor hotade planeten Naboo som befolkades av primitiva folkslag. Urbefolkningen fick dock oväntad hjälp av de godhjärtade rebellerna Obi-Wan Kenobi & Co i striden mot ockupanternas robotstyrkor. Avatar har ungefär samma story, men har allt det som Det mörka hotet saknade. I Avatar finns ingen pellejöns som JarJar Binks, animationerna är realistiska och tack vare bra skådespeleri så blir låtsasvärlden inte på låtsas. Kanske borde George Lucas gett herr Cameron förtroendet att regissera Star Wars Episod I?
Avatar kommer från sanskrit och betyder ”att stiga ner”. Ordet användes ursprungligen inom hinduismen för att beskriva hur guden Vishnu antog mänsklig skepnad. I James Camerons film så tar människorna skepnad av ursprungsbefolkningen Na’vi. På månen Pandora kan människor nämligen inte andas. Genom att koppla ihop en människas hjärna med kroppen från en Na’vi, så kan människorna stiga ner och beskåda Pandoras fantastiska flora och fauna.
Filmen kretsar kring den skadade ex-militären Jake Sully (Sam Worthington) som lovas en kostsam operation som ska fixa hans förlamade ben mot att han infiltrerar Na’vi-folket. Företagaren Parker Selfridge (Giovanni Ribisi) vill nämligen komma åt värdefulla mineraler som finns där Na’vi-folket bor. Den skrupellöse överste Miles Quaritch (Stephen Lang) är mest intresserad av att utplåna fienden, medan biologen Grace Augustine (Sigourney Weaver) försöker förstå Na’vi-folket och deras hemvist. Intrigerna tätnar då Jake Sullys avatar tränas av Na’vi-kvinnan Neytiri (Zoe Saldana) och sakta men säkert accepteras som en del av Folket.
Liksom Matrix, Sagan om ringen och Star Wars så återfinns mycket av inspirationen i myternas värld. I Avatar finns såväl heliga träd, dansande schamaner som livsfarliga initiationsriter. Cameron öser ur religiösa idétraditioner, till exempel den hinduiska tron på en världssjäl och den fornnordiska tron på världsträdet (Yggdrasil).
Den primitiva tron på andar ställs mot den moderna jakten efter profit. Detta är ett centralt tema i filmen. Naturen står mot tekniken. Urinvånarna mot kolonisatörerna. Man kan tolka detta som en allegori för européernas blodiga kolonialism i Afrika. På jakt efter elfenben och rågummi så upprättade kung Leopold II av Belgien under slutet av 1800-talet ett skräckvälde i Kongo. Urbefolkningen blev exploaterade, våldtagna och stympade. I Avatar finns samma åtskillnad mellan den upplysta moderna människan och de ”efterblivna halvaporna”. Och samma mörka hjärta.
Med Avatar har James Cameron lyckats skapa en trovärdig saga med bedårande bilder, välspelade karaktärer och intressant symbolik. Nackdelen som jag ser det är att Cameron använder ganska uttjatade klichéer för att skapa sin hjältesaga. Överste Miles Quaritch känns som hämtad ur någon Vietnamkrigsrulle, töntig naturfolksdans återfinns bland annat i Matrix Reloaded och Romeo och Julia-romansen var säkert uttjatad redan på Shakespeares tid. Trots detta är Avatar en mycket bra film som jag kan rekommendera. Jag ger den fyra av fem – för det visuella och ett övertygande berättande.
|
|
|
|
|
 |
|
