|
|
31/8 2010
Recenserad av Sulta
|
|
|
R ocklegenden Aldous Snow (Russell Brand) har nått den punkt i karriären då känslan av att vara larger than life, utsänd på ett uppdrag av Gud, tagit över, som den tenderar att göra hos artister som i och med enorma framgångar tappat kontakten med verkligheten. Hybris med andra ord. Efter att ha hört om hur barnen lider i krigsdrabbade Darfur, eller om det var i Zimbabwe eller kanske möjligen Rwanda, får han den briljanta idén att tillägna sin nya skiva till de svältande i Afrika, med titelspåret ”African Child” som den tilltänkta superhiten. Musikvideon där han struttar runt som en ”vit, afrikansk kristus från rymden” med gyllene läderbyxor och sjunger om hur han har ett litet afrikanskt barn inom sig (som han sedan förlöser!) tas emellertid inte emot väl av alla; skivan tokfloppar och kallas det ”tredje värsta som drabbat Afrika efter krig och svält”. Efter att ha varit nykter i sju år börjar han supa, knarka och slåss som Ebba Grön skulle uttryckt det, blir lämnad av sin fru och förlorar vårdnaden om sin son.
Parallellt med Snows personliga motgångar går musikindustrin och skivbolagen på sina knän, så även Pinnacle Records där ambitiöse praktikanten Aaron Green (Jonah Hill) knegar. Big boss Sergio Roma (Sean ”Diddy” Combs) kallar in sina anställda för att värka fram briljanta idéer för att vända skutan rätt. Aaron, ett livslångt fan av Aldous Snow, föreslår försiktigt att iscensätta en jubileumskonsert med den dekadenta rockguden för att fira 10-årsminnet av dennes berömda spelning på the Greek Theatre i Los Angeles. Sergio nappar och ger Aaron chansen att övertyga Snow och därmed åstadkomma ett rejält karriärlyft. Att plocka över den labile alkoholisten från London och baxa honom till the Greek visar sig dock vara en närmast omöjlig uppgift där han tvingas sätta sin hälsa, sin framtid inom musikindustrin och sitt förhållande på spel.
Get Him to the Greek är en fristående uppföljare till Forgetting Sarah Marshall från 2008, där Aldous Snow introducerades. Bakom filmen ligger Nicholas Stoller, som även regisserade föregångaren, och skrivit manus till bland annat Fun with Dick and Jane och Yes Man. Precis som Forgetting… är detta igen gapskrattframkallare, även om den innehåller en del dråpliga scener när allsköns droger och alkohol står i centrum. Russell Brand, kanske allra mest känd som Katy Perrys fästman, gestaltar väl i princip sig själv vilket inte nödvändigtvis är det lättaste (tänk Paolo Robertos ”skådespel” i Män som hatar kvinnor) och bidrar med ett och annat minnesvärt citat. För slapsticken står Jonah Hill från bland annat Superbad och Knocked Up. Någon höjdarskådis kanske han inte är, men att valsa runt med rödsprängda ögon och spya på kavajslaget klarar han av.
Sean ”Diddy” Combs (före detta Puff Daddy och P-Diddy) är en av många icke-skådespelande kändisar som förgyller filmen. Här spelar han visserligen inte sig själv utan påminner mer om affärssnillet Jay-Z, men hans hänsynslösa gestaltning av skivbolagskungen Sergio Romero känns träffsäker på ett sätt som knappast skapar sympatier för den profittörstande industrin. Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman fladdrar snabbt förbi, så även rapparen Pharrell Williams och Metallicatrummisen Lars Ulrich. ”Enter Sandman”, som Snow säger när han dyker upp.
Sammantaget är Get Him to the Greek en tämligen ordinär komedi likt de Hollywood spottar ut på löpande band. Tyvärr lyckas den aldrig välja vilket ben den ska stå på fullt ut. I vissa avseenden är den en grabbig pundarrulle i stil med Pineapple Express eller Baksmällan, men den har också mer nedtonade inslag som ytligt brottas med relationsproblematik och kärlek. Den hade definitivt tjänat på en tydligare inriktning, vilket resulterat i en antingen roligare eller mer tänkvärd film. Som en satir över den döende skivbolagsdrivna musikindustrin har den dock sina poänger, och de som skrattar hejdlöst åt när tre vuxna pårökta män intensivt klappar en hårig hotellvägg och slänger flaskor i huvudet på varandra har investerat sina pengar i rätt biobiljett.
|
|
|
|
|
 |
|
