|
|
|
|
|
|
L ove Will Tear Us Apart.
Joy Division, det legendariska Manchester-bandet med sångaren Ian Curtis i spetsen, har skapat musik som är tidlös. Musik som lever för evigt. Regissörsdebutanten Anton Corbijn förevigar med ”Control” en era, ett band, en människas svåra lidande och hans öde. Filmen är baserad på hustrun Deborahs redogörelse om Ians plågsamma väg mot självmord. I filmen spelas Deborah av Samantha Morton och Ian Curtis själv gestaltas av Sam Riley, som är som klippt och skuren för rollen. Utseendemässigt är de slående lika, men framförallt märks det tydligt att Riley spenderat många timmar tränandes på Curtis säregna stil. Det känns genuint och autentiskt.
Det är tydligt att Anton Corbijn har ett förflutet som fotograf. Bildkompositionerna är slående och varenda bildruta talar egentligen sitt eget alldeles tydliga språk. En kommunikation som med all önskvärd autenticitet förmedlar en trovärdig bild av Ian Curtis och hans liv. Corbijn hade naturligtvis goda förutsättningar att förmedla denna trovärdiga bild då han följt bandet både som fotograf och musikvideoregissör. Corbijn var där själv.
Ett spörsmål som är vanligt förekommande när det kommer till så kallade biografiska skildringar är om filmen riktar sig mot insnöade fans eller om den även kan tilltala den breda massan. Jag anser att det definitivt är en fördel att uppskatta musiken då den har en vital del i filmen, men ”Control” skall absolut inte avfärdas lättvindigt. Ian Curtis historia är makalöst gripande och det behöver man ingen förförståelse eller fanatism för att inse.
När jag nu några dagar efter visningen av en händelse råkar få ”Atmosphere” av Joy Division i lurarna så fäller jag en tår. Joy Divisions musik har för mig förknippats med denna hjärtskärande historia och dessa fenomenalt vackra bilder. Corbijn har lyckats. Han har skapat en oerhört stark film både berättarmässigt och stilistiskt. ”Control” är en film som är lika ångestladdad, och bra, som Joy Divisions musik.
|
|
|
|
|
 |
|
