|
|
16/3 2010
Recenserad av connya
|
|
|
S vensk film beskylls oftast lite väl orättvist för att sakna kontraster - produktionen består, enligt de som avfärdar den, av Beck-filmer eller den numera utdöende trenden av ungdomsdraman som vi såg i kölvattnet av "Fucking Åmål".
Samma personer har också ofta svårt att ta till sig filmerna på grund av språket, det styltiga skådespeleriet och att manus och atmosfär ligger alldeles för nära våra egen verklighet. "Flickan" lär inte ändra på något av det här. Men för oss 80-talister som växte upp på landet, där man utan problem gick tre kilometer längst bleka asfaltsvägar ett par gånger om dagen för att komma till kompisarna, är "Flickan" bland det mest träffsäkra svensk film någonsin producerat.
Historien kretar kring en tioårig flicka som lämnas ensam i ett stort hus på landet medan hennes föräldrar drar till Afrika. Tanken är att hennes faster ska sköta om henne, men hon får snart klara sig själv, och hennes vardag under sommaren skildras stilsäkert och med en tragisk underton.
Det finns ett par punkter som gör "Flickan" helt unik i vårt lands filmklimat. För det första finns här en enorm känsla för detaljer som går igen i varje scen; Hur man fångade grodor i en liten å i skogen, bästisen man hängde med en hel sommar som sedan försvann helt ur ens liv - och så de andra kompisarna som man egentligen inte hade så mycket gemensamt med, som egentligen var rätt taskiga, men som man var med ändå. Flickans sårbarhet gestaltas läskigt avskalat och trovärdigt av den helt fantastiska Blanca Engström, och trots att det blir lite väl teaterrepliker av många vuxna skådespelare så faller alla karaktärer sig helt naturligt i den svenska 80-talssommaren som filmen utspelar sig i.
Lika mycket som det är en lågmäld film om en ensam flickas iakttagande är det ett fantastiskt porträtt av den svenska landsbygden, sett ur fotomässig synpunkt. Den schweiziskt födda fotografen Hoyte Van Hoytema gör ett helt otroligt arbete med filmens foto, och även om det blir en två-tre kollage för mycket som enbart är till för att visa hans makalösa sinne för ljus och färgsättning är fotot ofta makalöst snyggt.
"Flickan" är ingen lätt film. Hennes sommar porträtteras enormt stilla, och musik och klippning går hand i hand med den lågmälda historien. Det är stilsäkert fångat, otroligt långsamt pådrivet och utan egentliga överraskningar i historien. Men det är också hela tiden ruskigt närvarande och skickligt framställt i detaljer och med en övertygande helhet. Jag slås hela tiden av det känns som en sammanfattning av mina egna barndomssomrar – givetvis inte i alla filmens händelser – men det mesta känns hela tiden så genuint och perfekt framställt. När jag sedan allra sist i eftertexterna läser texten "Filmen är inspelad i Upphärad, Trollhättan" blir det nästan lite för mycket, eftersom jag då inser att det är inspelat i de skogar och på de fält där jag för över tjugo år sedan hade mina barndomssomrar.
Det är väldigt enkelt att avfärda "Flickan" som en otroligt pretentiös film. Det är en vuxenfilm om ett barn, för oss som är en bra bit bort från de där åren – och jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att det är en film för oss som tycker vemod och smärtsamma minnen är en del av vår personlighet. Skildringen i kvardröjande närbilder i kombination med det tidslösa och smärtsamma berättandet berör och tränger in, men vet man med sig att man avskyr svenska livsskildringar som går i ett vansinnigt låg tempo så lär inte "Flickan" passa en alls. Då missar man å andra sidan en av de bästa svenska filmerna på länge.
|
|
|
|
|
 |
|
