|
|
|
|
|
|
F ilmer kan vara fantastiska för den vackra historien de berättar - för att de talar direkt till vårat hjärta och berättar någonting som berör oss. Film kan också vara en hyllning till någonting man tycker om, eller så kan man skriva ihop ett manus med några underbara karaktärer och låta dem få spelrum i en lagom galen historia. Ulf Malmros "Smala Sussie" innehåller små fragment av det mesta; det är en hyllning till gangsterfilmer men främst är det en historia om personer. Ni vet de där byfånarna som finns i alla småbyar, fast dragna till sin yttersta spets och lagom överdrivna.
Erik (Jonas Rimeika) återvänder hem för att leta efter sin försvunna lillasyster. Hemma har allting stått stilla och han besöker sin gamla vän Pölsa (Björn Starrin) för att försöka komma på vart hon kan ha tagit vägen. Erik som har ett gott minne av sin ordentliga lillasyster får snart veta att saker trots allt förändrats sedan han åkte och snart är han indragen i en historia där folk verkar veta mer än de vill berätta.
Man kan älska filmer för många saker. För min del kommer Smala Sussie alltid vara filmen med några av de mest fantastiska komiska replikerna. Men det är också en modig film - en film som bryter ut från det traditionella filmande och vågar gå sin egen väg både i berättarteknik och visuellt. Fotografen Mats Olofsson lyfter fram historien med ett snyggt bildspråk och Ulf Malmros regi och klippning fungerar också väldigt bra.
Jag tycker också att historien är snyggt ihopsatt. Visst lånar Ulf Malmros, eller kanske rättare sagt hämtar inspiration från, många klassiska gangsterfilmer men detta är ingenting han försöker sticka under stol med. Filmens roligaste karaktär Pölsa är ett stort filmfreak med namnet "Kayzer Soze" på dörren och Pulp Fiction affisch i sitt hus. Berättandet md återblickar som först i slutet kompletterar pusslet fungerar bra och känns kul att se i en svensk film.
Förutom nyss nämnda karaktärer gör också Kjell Bergqvist en tacksam roll som polis, Lotta Tejle spelar Gudrun som är den typiska sura tanten som vill ha det tyst och lugnt i sin lilla by där hon tillbringat hela livet.
Men det finns också vändningar i de flesta karaktärer som alla känns både träffsäkra och välspelade.
Som berättelse betraktat fungerar Smala Sussie då mer som en hyllning, eller ett försök att sticka ut eller vad ni vill - men det är när man lär sig replikerna och nynnar med i filmmusiken som filmen verkligen når fram på ett helt annat sätt. För som sagt kan film både berätta viktiga eller underhållande saker för oss; eller så räcker det med tio perfekta repliker och några av de mest minnesvärda karaktärerna i svensk film på länge för att Smala Sussie ska bli en alldeles utmärkt komedi.
|
|
|
|
|
 |
|
