|
H ur kan en film vara thriller och komedi på samma gång?
Det frågade jag mig när jag läste på baksidan av fodralet till The Stepford Wives strax innan jag såg den för första gången. Och efter att ha sett filmen har jag definitivt fått bevisat för mig att det faktiskt går.
The Stepford Wives tar sin början på en stor gala där filmens huvudperson Joanna Eberhart (Nicole Kidman) står inför publiken och presenterar sitt tv-bolags nya satsningar. Hon är en lång, svartklädd, framgångsrik, falsk och folkkär karriärshäxa med en hel massa framgång framför sig, men tyvärr drabbas galan av ett missöde som leder till Joanna Eberharts omedelbara uppsägning från bolaget. För att komma bort från det stressiga Manhattan bestämmer hennes man Walter (Matthew Broderick) att det är dags för ett ordentligt miljöombyte, och han köper helt resolut en stor kåk i Stepford, Connecticut, där de flyttar in med sina två barn.
Dock är det något skumt med Stepford. Ett perfekt skimmer vilar över husen, solen skiner ständigt, männen är superlyckliga och fruarna slutar aldrig att le sina tandkrämsleenden. Ska Joanna, det svarta fåret i detta perfekta samhälle, trilla dit och bli likadan som alla de andra fruarna, eller ska hon lyckas knäcka gåtan om vad som gör dem så perfekta? Och hur vill hennes man att hon ska vara egentligen?
Frank Oz (som gör rösten till Yoda i de senare Star Wars-filmerna) har regisserat denna bisarra historia, som är en nyversion av klassikern med samma namn från 1975.
Några av skådisarna känns direkt träffande och självklara i sina roller. Bette Midler är härlig, Glenn Close lustigt läskig, och jag kan ju helt enkelt inte låta bli att tjuta lite av lycka när Christopher Walken dyker upp i rollen som stadens okrönte konung. Roger Bart känner de flesta igen som George i Desperate Housewives - i The Stepford Wives spelar han Joannas bögkompis Roger. Han och Bette Midler får i alla fall mig att skratta några gånger, de är så gulliga när de springer runt i trädgårdarna och spionerar på sina käcka grannar.
Det är inte direkt så att jag tänker “Gud vilken bra film!”, men man kan ju inte låta bli att fnissa när den hela tiden driver med den amerikanska drömmen. Filmmusiken är träffande - den känns just så som filmen är - the American Dream möter Psycho. Och voila - The Stepford Wives är resultatet.
|
