|
O m brist på tolerans och främlingsfientlighet handlar X-Men, en film baserad på en av de bäst säljande seriemagasinen genom tiderna.
Regissören Bryan Singer sägs ha övertalats att göra X-Men sedan han fått berättat de politiska tankegångarna för sig, och just de politiska idéerna framhävs tydligt i X-Men.
Filmen tar avstamp i Nazityskland, där en ung Eric Lensherr separeras från sin mor och far i nazisternas koncentrationsläger, en händelse som utlöser hans fram till dess latenta mutantkrafter.
Efter den mäktiga inledningsscenen förflyttas vi raskt till en inte alltför avlägsen framtid, där vi får stifta bekantskap med tonårstjejen Maria, som för första gången ska kyssa en pojke. Liksom för Eric Lensherr utlöser händelsen hennes mutantkraft - något som leder till att pojkvännen hamnar i koma. Hon flyr från sitt föräldrahem och träffar snart mutanten Wolverine, en cynisk ensamvarg som livnär sig på slagsmål inför publik. Tillsammans råkar de in i svårigheter då det visar sig att Eric Lensherr, som vuxit upp till en fruktad och oerhört kraftfull mutant, är ute efter Wolverine. Eller är han det?
X-Men är en film med mycket hjärna, en smart actionfilm som vill mer än den klarar av, och dess största problem är kanske att den är lite för kort, det känns som om den skulle ha vunnit på att vara en halvtimme längre. Berättelsen får skyndas på och filmen tappar lite skärpa.
Om gott och ont berättar inte X-men, däremot om rätt och fel. Magneto spelar den rättfärdige frälsaren för alla mutanter, åtminstone enligt honom själv, men hans metoder gillas inte av Professor Charles Xavier och dennes X-Men, som istället för att fjärma sig från en mänsklighet som hatar dem arbetar för att uppbygga förståelse och försoning.
En stor del av filmens förtjänst ligger i samspelet mellan Magneto (Ian McKellen) och Professorn (Patric Stewart). De är båda två ikoner för en stor mängd mutanter, och trots att de egentligen kämpar mot samma mål blir de forna vännerna fiender som ständigt måste konfrontera varandra.
McKellen, som är öppet homosexuell, har vid ett antal intervjuer påpekat likheterna mellan fientligheten gentemot mutanter och homosexuella (och för all del andra minoritetsgrupper).
En annan av filmens stora förtjänster är dess politiska grundvalar. I USA:s senat vill man anta mutantregistreringslagar, vilket ekar väldigt mycket från Nazitysklands juderegistrering.
Filmens kanske starkaste replik levereras av Wolverine, adresserat till Storm (Hale Berry), när han undrar hur de vet att de verkligen strider på rätt sida då de kämpar mot Magneto. En fråga bra som någon.
Det som gör att X-Men utmärker sig bland superhjältefilmerna är dess komplexa syn på gott och ont; det finns inte. X-männen är vanliga människor, precis som du och jag, om än med mer eller mindre fantastiska krafter och detta gör att X-Men är en bra film, om än något för kortfattad.
|
