|
|
14/4 2004
Recenserad av Henkan
|
|
|
S å kommer då även Sagan om ringen-triologin till ända. För somliga är det en lättnad att äntligen vara av med de irriterande små trollen som präglat de senaste jularna i ett fantasy-hat-trick, för andra är det den sorgligaste stunden i deras annars även så sorgliga liv. Vilken grupp man än må tillhöra så går det inte att förneka faktumet att filmerna gått till historien, även om de säkerligen inte skulle ha blivit godkända av Tolkien.
Jag tillhör den enorma grupp av människor och nördar som fullkomligt älskar Sagan om ringen. Jag brydde mig dock inte särskilt mycket om den första filmen, jag fann den ytlig och barnslig, men som tur väl ändrade tvåan riktning och avslöjade djup och lager (hur begränsat det än må ha varit).
Den tredje och slutgiltiga filmen är den mest rörande, spännande, och intelligenta delen av denna storslagna serie. Här finns scener som kommer att få dina ögon att hoppa och studsa av förundran, din käke att falla ner till golvet vid flera tillfällen, och dina händer att fara hit och dit utav ren extas. Dock kommer ditt hjärta att sitta lugnt och stilla på sin plats.
Jacksson har utvecklats till en kompetent regissör. Med utstuderade och vackra montage berättar han en historia vars manus inte är en alltför stabil grund...
Det här är en levande film. När honmonstret dyker upp ville jag gömma mig bakom biofåtöljen eller sätta händerna framför ansiktet och när elefant-liknande bestar plogar sig fram genom slagfältet på runt tiotusen män så ville jag bara hoppa in i bioduken och ta del av slaget. Och i slutet när Aragorn sjunger och alla bugar sig åt hoberna så ville jag bara spy.
Jag drar en lättnadens suck över att Sagan om Ringen-serien äntligen är över. För medan det är en underhållande och vacker triologi att titta på så lämnar den en relativt oförändrad. Inget mänskligt eller djupgående känslosamt har stått på spel. Och ändå strömmar folk i mängder in i biosalongerna och på imdb (världens största film-sajt) har filmerna plaserat sig bland de tio bästa - någonsin! Kanske kan världens befolkning nu äntligen lämna Midgård och koncentrera sig på den verkliga världen, där ett krig av en annan art precis har blivit utkämpat, och som lämnat konsekvenser långt mer allvarliga än de som kunnats skymta snabbt i Jackssons fantasy-vision. Fast det har kanske undgått alla, vem vet?
Jag blev förtjust när jag satte mig ner i biofåtöljen och ”Konungens återkomt” skulle börja. Ännu gladare blev jag när den slutade.
|
|
|
|
|
 |
|
