|
V arför är 99.9% av filmhistoriens alla uppföljare sämre än sina uppföljare, varför är 99.9% av filmhistoriens alla uppföljare ofta en blek kopia av sina föregångare?
Pengar mina vänner, när en film har tjänat in mycket pengar är det logiskt att filmbolaget vill mjölka ut konceptet till sista den sita droppen och i 99.9% fall förlorar man det som gjorde föregångaren bra.
Varför skulle Gudfadern 2 vara någon skillnad? Svaret är enkelt: Gudfadern 2 har något mer att berätta, för mig skulle inte Gudfadern kännas komplett utan sin efterföljare.
Gudfadern 2 berättas genom två parallellhistorier som följer varandra. Den centrala berättelsen, tar vid efter Gudfadern och berättar om Michael Corleone, hans maffiaaffärer, problemen med FBI och hans egen familj som håller på att falla samman.
Parallellt med Michaels förfall och till en skarp kontrast får vi se hur pappa Vito Corleone kommer som föräldralös immigrant till New Yorks hamnar, hur han blir indragen i maffian och hur han intar högsta position.
Det som är intressant med dessa parallellhistorier är att de berättar om samma skeden i männens liv; båda har en ung familj att ta hand om, samtidigt som de måste bedriva sin illegala verksamhet enligt vad den gamle Vito sade: ”keep your friends close, but your enemies closer”.
Man kan finna vissa likheter mellan Gudfadern 2 och Lost in Translation av Francis dotter.
Här är det inga snabba MTV-klipp som gäller, varken i berättarstil eller foto. Faktum är att det kan gå c:a en halvtimme innan vi övergår till Vitos liv i New York, för att sedan spendera en till halvtimme med Michael i Nevada. Lustigt nog vävs berättelserna om Vito och Michael in i varandra väldigt naturligt.
Fotot har inte förändrats mycket sedan Gudfadern, men i det här fallet är det absolut inget negativt. Rekvisitan känns mer påkostade och miljöerna; Kuba, Sicilien, New York och Nevada är vackra kontraster till det som pågår i Michaels allt mer cyniska huvud. Det som framförallt slår mig är ljussättning, otroligt snyggt iscensatt av fotografen Gordon Willis. Det är inte utan anledning Gordon Willis kallas ”Prince of Darkness.”
Att inte nämna skådespelarinsatserna i en film som Gudfadern 2 borde vara hårt bestraffat. Al Pacino gör en fantastisk förvandling från en ganska snäll och reko kille i början av Gudfadern, till en fullfjädrad cyniker med bakåtslickat hår och is i ögonen. Robert Duvall är alltid lika pålitlig och därtill resten av skådisgänget, men mest utmärker sig Robert de Niro i rollen som den unge Vito. Jag kan tänka mig lättare uppgifter än att axla Marlon Brandos insats, som redan då, nästan hade blivit kultförklarad. De Niro tar Marlons gester och minspel och tillför dessutom något eget.
Gudfadern 2 är ett mästerverk, skådespelare som alla är ganska nya i branschen, men som ändock agerar i världsklass. Samt en regissör som ännu inte tappat sin begåvning och ett foto som är bedövande vackert. I Gudfadern 2 finns det som gjorde föregångaren bra; myterna kring maffian, mord, lögner, svek, kallsinnigt manipulerande, oneliners och en form av thrillerberättelse där man inte riktigt vet vem som är god eller ond.
Det finns en anledning till Coppola så starkt försökte påverka bolaget Paramount att filmen inte skulle heta Godfather 2, han ville att den skulle heta Godfather Part 2 och han fick som han ville. Det är nämligen ingen regelrätt uppföljare, utan en naturlig fortsättning och fördjupning om filmhistoriens mest kända familj.
Om alla uppföljare vore som Gudfadern 2 skulle inte jag tacka nej till dem, tyvärr är så inte fallet, vilket Gudfadern 3 bevisar, men det är en annan historia. Har du inte sett någon av Gudfadern-filmerna måste vi nog ta ett snack med Don Vito eller Don Michael, jag är övertygad om att de kan ge dig ett erbjudande du inte kan motstå.
|
